Inget inlägg därför....
CHAPTER 25 - Do you do this to a lot of girls?
- Ja...
- Oh, don't act like you don't know.
- Know what? Jag kunde inte låta bli att skratta lite smått, hur korkad var han?
- No, I didn't... Jag ignorerade honom.
- I didn't...
- Stella. I didn't do any of that.
- Know what? Jag var helt förvirrad och hon började skratta åt mig. Hon berättade att Moshe lämnat pengar till henne i hotellrummet för att hon skulle glömma att allt hänt. Det måste vara ett missförstånd. Jag försökte förklara att jag inte hade bett honom göra det men hon ignorerade mig och fortsatte skälla ut mig. Hon berättade att han hade tagit med henne utanför hotellrummet för att be henne gå. Jag försökte än en gång förklara att jag inte hade varit medveten om detta men hon lyssnade fortfarande inte på mig. Hon började förklara hur hon känt de senaste veckorna och berättade att jag inte borde ha kommit och att jag bara gjorde allt värre så jag försökte på nytt att förklara mig och denna gång verkade hon lyssna på mig.
Jag förstod ingenting. Justin sa att han inte hade gjort detta mot mig, men kunde jag lita på honom? Jag hade ju inte drömt mig igenom de senaste veckorna.
- No! And that's not what happened. If it was, do you really think I would be here right now?
- What note?
- Oh, please don't tell me he never gave it to you... Han satte händerna för ansiktet och skakade på huvudet.
- I'm so sorry about that, if I'd known I would've run after you.
- I love you, Stella. Och precis när jag skulle säga 'I love you too' blev vi avbrutna.
Jag lovar er att nästa kapitel inte kommer ta så här lång tid att få ihop!
CHAPTER 24 - Justin's perspective
Eftersom att det blir ett kapitel med bara Justin så skriver jag allt förutom det de säger på svenska.
Tidigare:
Det hann bli kväll och vi började bli uttråkade. Helt plötsligt tog Fredrik min mobil och frågade om jag hade något roligt i den. Jag försökte ta tillbaka den först men gav med mig snabbt.
- Du får väl se efter, sa jag samtidigt som jag var på väg ut ur rummet och in på toaletten. Jag kom precis in i rummet igen när det knackade på dörren. Fredrik vände sig om och såg förvånat på mig.
-Stella, varför är det fullt med bilder på dig och Justin Bieber här?
Vi hade nyss kommit fram till hotellet och jag skulle strax bege mig iväg hem för att ta det lugnt några dagar. Självklart hade jag velat stanna i Sverige men jag kan inte bara försvinna och dessutom hade jag inte varit hemma på ett bra tag.
Stella satt ute med de andra och väntade på att få säga hejdå till mig. ”Hur blir det nu?” tänkte jag. Min schema är fullproppat med jobb, intervjuer och sådant. Jag hittade inte en enda lucka först men jag var så beslutsam om att jag skulle träffa Stella igen och det snart! Sedan var den mitt framför ögonen på mig. Jag skulle kunna åka hit i flera dagar utan att någon skulle bry sig. Det var mina ”semesterdagar” och jag hade ännu inte bestämt vart jag skulle. Jag bestämde mig för att överraska Stella.
- Moshe, come here, sa jag till en av mina livvakter. Han var den som var närmst och det namn som jag fortast fick upp i huvudet. Han kom in och jag gav honom en vikt lapp där det på framsidan stod;
Open when I’m gone.
Och om man vek upp den kunde man läsa;
These couple of days has been wonderful, all thanks to you. I don’t want to leave at all, but i have to.
But, I will be back. Soon. Meet me in our secret place in two weeks from now.
And remember, I really like you.
- Make sure she gets this note but she have to open it at home. Han kollade allvarligt på mig men sa sedan okej och lämnade rummet. Jag längtade redan och kände hur mycket jag saknade Stella även fast hon bara var i rummet bredvid. Jag vet inte… Det var som att hon var så långt borta men ändå så nära och jag ville bara ta hennes händer, hålla hårt och aldrig släppa taget. Jag gillade henne verkligen. Allt hade gått så fort med det var det enda jag var säker på. Jag var kär i den här tjejen.
- Where’s Stella? Jag hade nyss packat klart alla mina saker.
- She left.
- She what?!
- Justin, Moshe försökte hålla i mig. She’s gone.
- Without saying goodbye?
- Maybe she didn’t want to. Jag förstod inte vad han menade. Jag sprang ut ur rummet men jag såg inte skymten av henne. Så lång tid hade jag inte packat.
- Hey, look man we got to go now. Scooter såg att jag var på väg att sticka precis som Stella gjort och påminde mig om att vi hade en tid att passa.
- You talked to her, didn’t you? Moshe nickade.
Jag hade en Teori. Stella gick utan att ta farväl… för att det inte fanns något att ta farväl till. Jag skulle tillbaka och kanske ville hon spara den pinsamma stunden av tystnad och hur vi skulle bära oss åt när vi skiljdes åt? Jo, så måste det ha varit.
Jag hade längtat efter att äntligen fått komma hem och möta upp Ryan, en av mina närmsta vänner. Vi hade bestämt att han skulle komma till mig dagen då jag kom hem. Och som vi bestämt stod han och väntade.
- Hey!
- Heey! Vi kramade varandra och gick in.
- Dude, i’ve got to tell you something incredible! Hela historian rabblades upp.
- … So?
- So… I think I’m in love. I think I love her. Vad var det jag sa egentligen? No. I know. It’s just, I’ve never felt this way before. It’s hard to explain…
- Hey, I understand. But you have to look at it from a different perspective.
- What do you mean?
- She might not feel the same. Han såg att jag blev sur.
- Do you really going to sit here and saying that she lied?
- No. No, that’s not what I meant. Just… Don’t expect too much.
Resten av dagarna mellan min resa tillbaka har blivit suddiga. Kanske berodde det på att allt som fanns i mina tankar var hon. Jag kunde inte sova utan att drömma om henne. Det var ingen dålig känsla, så missuppfatta mig inte. Som sagt, resten av dagarna var suddiga och det blev dags för mig att åka tillbaka. Denna gång följde bara Kenny med men jag bad honom att låta mig göra detta själv.
Jag kommer inte ihåg exakt hur, men jag tog mig till ladan. Klockan var bara halv fem så jag hade fortfarande lite tid på mig. Jag visste att Stella hade ljus i något skåp så jag rotade runt lite här och där och till sist hittade jag en hel del och jag placerade alla runt om i rummet och tände dem sedan. Klockan tickade men ingen dök upp. Vad hade jag förväntat mig egentligen? Jag lutade mig mot väggen och sjönk ner tills jag satt huk. Men tänk om… Tänk om hon glömt bort eller jag räknat fel? Tänk om hon tror att det är en dag kvar! Jag släkte alla ljus, rusade ut ur skogen som faktiskt var rätt kuslig, satte mig i bilen och slog in hennes adress på GPS:en som jag faktiskt hittade i bilen. Det var lite svårt att komma ihåg adressen till en början eftersom att Svenska innebar tre extra bokstäver och jag hade en tendens att blanda ihop dem.
Svängen innan jag kom in till hennes gata kändes underbar på något sätt. Ja, jag fick fjärilar i magen och blev faktiskt nervös. Varje ord, varenda rörelse var betydelsefull och jag ville verkligen inte sabba detta. Jag kom ihåg vilket hus hon bodde i även fast jag bara varit där i någon minut för att hämta henne. Jag kom ihåg varenda detalj med henne. Hon var så enastående, så vacker. Så… Unik. Inte många skulle kunna se mig utan att skrika eller gråta. Ren fakta, det är så det var. Men hon… hon behandlade mig som vilken kille som helst. Hon var beviset att jag inte bara var Justin Bieber. Jag var även bara en tonårskille. Jag älskade det. Jag var framme vid hennes dörr och knackade på.
Jag ber verkligen om ursäkt om ni förväntat er ett jättebra kapitel men ni anar inte hur svårt jag hade att skriva detta. Jag fick bara inte till det. Detta är i alla fall det som hände under tiden vi bara fått läsa om Stella.
Vad tycker ni om det här?
CHAPTER 23 - Knock knock on the door.
Tidigare:
- Det här kommer du få ångra, Stella. Riktigt hårt. Sedan gick hon.
- Freak, tänkte jag och gick in.
Det var en sådan natt där jag knappt fick någon sömn. Jag låg och vred mig men hur jag än gjorde hittade jag aldrig styrkan att somna. Kanske var det så att jag inte hittade viljan heller. Jag vet, det låter så patetiskt. Det är bara en kille. Jag försökte verkligen intala mig själv. Det är bara en förälskelse, det kommer gå över förr eller senare, men jag trodde inte på det. Jag litade inte på mig själv. Var det så här det kändes att vara kär? Jag vet inte, det var ju första gången för mig.
Det andra som bekymrade mig den natten var det Hanna sa. Det här kommer du få ångra, Stella. Orden ekade i mitt huvud. Vad menade hon egentligen? Ångra vad? Att jag blivit vän med Fredrik? Att han, inte jag, han, försökte kyssa mig? Och det ledde till en tredje sak att bekymra sig över. Var jag inte självisk? Där låg jag i min säng och lät klockan ticka, timmarna gå och tyckte synd om mig själv. Hade jag kunnat hade jag gett mig själv en rejäl utskällning om att det finns viktigare saker i livet – och att se saker ur en annan synvinkel, ur någon annans perspektiv. Jag låg där i alla fall och bekymrade mig över att Fredrik – nästan – hade kysst mig. Jag låg där och undrade om det var fel på mig. Nästan alla jag kände skulle bli överlyckliga över att en kille försökt kyssa dem och att en kille var intresserad av dem. Men inte jag. Jag var ledsen. Jag ville skrika och slåss. Det betydde att han gillade mig. Det betydde att han inte såg på mig som en vän, vilket jag behövde att han gjorde. Helt plötsligt hade rummet fyllts av ljus från solstrålar och det knackade på dörren.
- Kom in, mumlade jag och märkte att mitt alarm stod och tjöt. Hade jag kanske sovit ändå? Men jag kände hur utmattad jag var och bestämde mig för att jag var vaken men omedveten om vad som hände i den ”riktiga” världen utanför mitt huvud.
- Stella? Fredrik klev in. Jag satte mig upp med ett ryck. Vad var klockan? Upp och hoppa, vi kommer för sent! Jag satt och läste av hans ansiktuttryck. Nej, inget var förändrat. Vi kunde åtminstone undvika gårdagens händelse för stunden men vi båda visste att någon gång behövde vi ta itu med det. Jag hade bara hoppats på att det inte skulle bli senare samma dag.
- Vad fin du är idag. Fredrik kollade på oss medan vi gick med raska steg mot skolan. Jag hade hoppat ur sängen, slängt på mig simpla kläder och satt upp håret i en enkel tofs och hoppat över sminket. Jag letade efter ironin i både tonfallet och i hans ansiktsuttryck men jag kunde inte hitta det. Var han allvarlig?
- Vadå var jag inte det igår eller? Jag försökte skämta bort det.
- Jo, det är klart. Men nu har du inget smink… Du är vacker, Stella. Jag blev tyst, på vilket sätt menade han?
- Fredrik… Jag stannade upp. Vi är vänner.
- Jag vet?
- Nej, vi är vänner. Bara vänner. Och det vill jag att vi ska fortsätta vara. Jag hade aldrig gjort det här förut, jag visste väl inte vad man skulle säga eller göra.
- Okej, det är lugnt. Vi kanske uppfattade saker fel bara.
- Precis. Jag puffade till honom med armen och vi fortsatte gå. Det gick förvånansvärt lätt och snart kändes det som vanligt igen.
- Så.. vem är han? Han kollade på mig som att han visste något.
- Vem?
- Din kille. Eller din ’crush’?
- Å, ingen. Ingen alls. Han genomskådade min lögn. Jag undvek hans blick och gick snabbare, självklart hade han svårt att hänga med.
- Hanna då? Hon är väl söt?
- Jo… Men jag känner henne inte ju. Jag skrattade åt honom.
- Innan igår kände du inte mig heller.
- Du förstår vad jag menar…
- Ja. Jag kanske inte borde ha berättat något men jag kunde inte låta bli att hjälpa min bästa vän. Hon gillar dig i alla fall. Han blev tyst. Jag såg att han rodnade och även fast han kollade bort kunde jag se hans leende som verkade växa sig större och större för varje sekund som gick.
Väl inne i klassrummet märkte jag att allt inte stod rätt till. Allt kändes så stelt när jag gick från dörren till min plats. De flesta satt och viskade om mig. Jag kunde höra att de nämnde mitt namn och skrattade till hånfullt, de andra satt bara och glodde. Längst bak i klassrummet satt Hanna.
Jag kunde inte tyda hennes ansiktsuttryck. Sorgen, men ändå… kaxig? Läraren babblade på men jag lyssnade inte. Hela lektionen gick till att tänka på vad som nyss hänt. Egentligen tror jag inte att någon koncentrerade sig speciellt mycket den lektionen. Lite överallt i rummet hörde jag folk som skrattade åt mig. ”Patetiskt”, ”hon är ju helt sjuk” och ”Hon måste sluta leva i en bubbla och inse fakta” var några av orden jag fick fram i mitt huvud. De hade fått veta något om mig. Men vad? Sen såg jag. Det var ur Fredriks telefon. Ett mms med en bild på mig och Justin. Först undrade jag hur han kunde fått den eftersom han inte kände någon men jag insåg snart hur det låg till. Hanna.
***
- Stella, inte visste jag att du var så bra på photoshop! En av de ”coola” i klassen kom fram till mig. Du borde bli författare eller nåt, såna historier som du hittar på.Jag blev irriterad.
- Hittar på?
- Ja, inte tror du väl själv på det där med att DU har träffat Justin Bieber? Lägg ner.De hade samlats runt om mig, nästan alla i klassen.
- Kom igen, vi ser ju att du har klippt in dig själv!
Jag blev ledsen. Men inte för att de höll på. Jag struntade totalt i dem. Det var just det de pratade om. Varje sekund var redan svår som det var och så måste de dra upp allt och påminna mig. Jag hade glömt bort att jag skickat en bild till Hanna på mig och Justin när vi var i ladan. Och nu hade hon sagt till alla, men de hade inte trott henne. Men det var väl lika bra.
Visst är det konstigt? Även om jag var helt förkrossad så brydde jag mig. Jag skulle aldrig kunna säga det till någon. Media skulle förstöra honom totalt. Även om han förstört mig så kunde jag inte göra samma sak mot honom. Det känns som det var mycket större när det gällde honom. Då var det inte bara hans känslor som påverkades, utan hans rykte och kanske till och med karriär. Jag vet inte men jag vågade inte riskera det.
Jag trängde mig förbi dem och höll sedan låg profil resten av skoldagen. Fredrik hängde lite med killarna och Hanna såg jag inte skymten av idag heller. Lika bra det. Jag var så besviken på henne. Det jag gjorde var inte medvetet men hon… Nej. Jag kunde tydligen inte lita på att något jag sa eller gjorde skulle stanna mellan oss två.
Fredrik följde med hem till mig efter skolan. Vi båda undvek att prata om det som hänt i skolan. Jag antar att han kanske inte tänkt på det eller hört allt, eftersom att han var nervös inför att börja i en ny klass och dessutom var han en av de som inte stod med när de frågade ut mig. Istället försökte jag glömma det så jag började prata om händelser från min barndom och Fredrik deltog aktivt i samtalet. Jag märkte hur tråkigt liv jag verkade ha jämfört med honom. Egentligen var hans liv inte så överdrivet intressant, men mitt verkade bara så tråkigt.
Det hann bli kväll och vi började bli uttråkade. Helt plötsligt tog Fredrik min mobil och frågade om jag hade något roligt i den. Jag försökte ta tillbaka den först men gav med mig snabbt.
- Du får väl se efter, sa jag samtidigt som jag var på väg ut ur rummet och in på toaletten. Jag kom precis in i rummet igen när det knackade på dörren. Fredrik vände sig om och såg förvånat på mig.
-Stella, varför är det fullt med bilder på dig och Justin Bieber här?
Om ni bara visste hur nära slutet vi är...
CHAPTER 22 - You're going to regret this
- Fredrik, det är lugnt. Jag förstår.
- Fredrik? Jag kollade på honom och skrattade åt honom. Jag såg att han rodnade för kinderna blev rosenröda men snart attackerade han mig. Han slog armarna i kors runt om mig och höll fast mig men jag var starkare än han trott och drog mig lätt undan. Jag började springa och han sprang efter. Jag förvånades över hur stort och luftigt han bodde medan vi sprang runt eftersom det aldrig verkade ta slut. Dock så sprang vi runt i olika rum men varje dörr ledde till ett nytt rum och ibland fanns det två dörrar så man kom in i ett rum man redan varit i. Jag kom fram till köket och såg hur köksdörren var öppen så jag sprang ut. Bara någon meter utanför dörren halkade jag till och i all hast snubblade fredrik över mig och skratt ur bådas munnar brast ut men vi blev snabbt avrbutna.
- Men.. Vad gör ni här ute i kylan? Fredriks mamma stod och kollade förundrat på oss båda. Jag reste på mig, torkade bort lite smuts från byxorna samt händerna och skakade hand med henne.
- Stella, jag bor tvärs över gatan och går i Fredriks klass.
- Marlene. Och vad gör ni där nere på marken?
- Nej, ni måste vara väldigt kyliga, kom in så får ni varsin filt och en kopp varm choklad! Det visade sig att Marlene var en sådan mamma som inte kunde låta bli att förmå sitt barn med ompysslingar, trots att han var 17 år. Men vi sa inte emot till en kopp varm choklad. Vi gick bort till vad jag hade förväntat mig skulle vara ett gammeldags piano men istället stod jag framför en svart flygel där locket stod halvt öppet.
- Wow, den är fantastisk! Jag menar, det är något av det finaste pianot jag sett! Jag kan tänka mig att det såg ut som jag tappat hakan för det var så det kändes.
- Både mamma och pappa har spelat piano sen de var små så det är vid flygeln vi samlas och spelar fyrhändigt och ibland sexhändigt. Det är svårare, men det går. Fredrik förde mig fram till den avlånga bänken och placerar sig själv bredvid mig. Strax därpå kommer Marlene med två koppar fulla med grädde, marshmallows och kokhet choklad. Hon ställer sig bakom oss och lägger försiktigt på en stor och varm filt på våra ryggar.
- Mm, Gud vad gott!
- Åh, vad glad jag blir! Jag har smällt lite mjölkchocklad och hällt i, men resten är mitt hemliga recept!
- Mamma... Fredrik kollade på henne men jag kunde inte se hans blick. Någon sekund efter vände hon på klacken, mumlade något om att förbereda maten och försvann ur rummet som verkade vara avsett som ett musikrum. Där fanns både gitarrer i olika former, trummor, trumpeter och något instrument jag aldrig någonsin sett förut.
- Inte lite instrument ni har här. Jag kollade runt i rummet och fäste blicken på nya saker hela tiden, antalet instrument verkade inte ha ett stopp.
- Hela vår släkt spelar. Det är det enda vi gör tillsammans nästan. Det går aldrig en dag utan att någon spelar något instrument. Det här rummet är det viktigaste och det enda som är helt klart i hela huset, allt annat är nerpackat i kartonger runt om i alla rum. Ska vi börja? Jag hade nästan glömt bort varför jag gått hem till honom. Okej, placera fingrarna här. Nej, här, bra. Så, nu har du gjort ett D. Han visade mig alla möjliga noter och ackord. Alla med enskilda små rörelser och namn som klon och fågeln beroende på hur handen formades. Plötsligt blev vi avbrutna.
- Stella, vill du äta här? Marlenes huvud lutades mot dörrkanten och för en sekund tyckte jag att hon såg kroppslös ut. Jag kollade på klockan och såg att den redan var kvart över sju och pappa hade noga sagt att middagen serverades klockan sju.
- Tack, men nej tack. Pappa väntar.
- Jag följer dig till dörren. Fredrik ställde sig upp och jag gick efter honom. Går vi tillsammans till skolan imorgon?
- Hejdå... Sa jag snabbt och skyndade mig därifrån.
- Så det är så man gör när man är kär? Jag snurrade runt ett varv men kunde inte se någon. Går till en annan och stoppar tungan rätt i halsen på honom? Hanna satt ihopsjunken på min veranda men ställde sig upp gick med raska steg mot mig.
- Men hur var det då? VA? Jag såg att Hannas ögon blev gråtfyllda och jag gick fram för att torka bort tåren som snart skulle glida ner för kinden men hon slog bort min arm. Nej! Tro inte att du kan såra mig och sedan vara den som torkar mina tårar. Du har orsakat dem!
- Det här kommer du få ångra, Stella. Riktigt hårt. Sedan gick hon.
- Freak, tänkte jag och gick in.
Har inte skrivit på vad som känns som tusen år men äntligen fungerade internet!
Det är ca 10 kapitel kvar och äntligen börjar det hända lite grejer! 10+ för nästa som borde komma senast på torsdag? (:
Vill ni läsa en väldigt sorglig fanfiction först eller en lite mindre sorglig? Kommentera erat svar! :)
CHAPTER 21 - Where's Hanna?
Tidigare:
Hannas perspektiv; Läraren pratade på men mina ögon och öron hade fastnat för något annat. På skolgården kunde jag se Stella och Fredrik sitta i diket och skratta. Varför var hon med honom för? Varför skrattar de? Vad skrattar de åt? Om jag inte såg fel så såg det faktiskt ut som att hon njöt av hans sällskap, att hon tyckte om honom.
Svikare. Hon såg ju hur jag kollade på honom dagen innan. Min längtan efter henne försvann. Jag ville inte träffa henne. Egentligen hade hon inte gjort något fel men allt kändes så konstigt. Det hade varit vi två. Själva utan någon annan i skolan och sen kom han och hon var redan så bra kompis med honom, hon som hade svårt med nya människor. När de väl kom i klassrummet kunde jag inte göra något annat än att kolla argt på henne. För det var ju trots allt det jag var. Arg.
- Men vad har hänt med er två? Min lärare stod och kollade på både mig och Fredrik.
- Vi ramlade…
- Det var mitt fel. Fredrik försvarade mig.
- Nå, gå och tvätta av er det värsta och kom sedan tillbaka. Hon förde ut oss ur klassrummet och jag visade vägen till toaletterna.
- Bra start, skrattade han fram.
- Äsch… Berit är den minst stränga läraren. Jag kan tänka mig att vi lär skratta åt detta med henne snart.
Vi kom fram till toaletterna och jag gick in. Men jag var inte ensam, Fredrik följde fortfarande efter mig som en svans.
- Du vet, det finns minst 5 andra toaletter. Vi behöver inte trängas på samma.
- Du är helt lerig på ryggen, vem ska annars få bort det? Han hade en poäng. Som tur var hade båda två jackor på oss så våra tröjor klarade sig. Dessvärre var byxorna helt grå. Lite pinsamt och obehagligt var det allt när Fredrik skulle ta bort leran som var på baksidan av mina byxor men han hjälpte ju bara till och dessutom hjälpte jag honom med samma sak. När vi var klara var vi båda dyngsura och hela toaletten var lerig. Så då var det bara att städa där också och den tiden vi blev klara med det hade hela lektionen gått.
- Stella? Är ni här inne? Berit stod och väntade på oss.
- Kom Fredrik, det är bäst att vi går nu. Jag öppnade dörren och bad om ursäkt. Vi förklarade hela situationen och att det var Fredrik som skulle börja i vår klass och som förväntat brast hon ut i skratt.
- Jaja, ni får ta hem det här och plugga till imorgon. Hon räckte fram en bunt papper med bråktal och gick sedan där ifrån. Det visade sig att vi hade håltimme ända fram till lunch så jag gick för att leta upp Hanna men jag kunde inte hitta henne någonstans. Varför hade hon stirrat på mig som att jag vore den hemskaste personen i världen? Vi gick runt i skolan ett tag men satte oss sedan vid ett bord i kafeterian.
- Vad gillar du för musik? Frågade jag i brist på någon annan intressant fråga.
- Faktiskt så älskar jag Justin Bieber.
- Gör du? Jag lät både förvånad och glad.
- Ja. Jag var faktiskt på hans konsert här i Stockholm.
- Jag med!
- Åh! Vart stod du då? Sen kom jag på det. Jag var ju aldrig på hans konsert.
- Eller… Alltså. Det är svårt att förklara... Jag kände hur en tår ville tränga sig förbi. Inte nu. Inte här, snälla. Jag stod i kö, men kom aldrig in på grund av en falsk biljett. Jag hade ju glömt bort att jag aldrig var på konserten utan med honom efteråt…
- Åh, jaha. Vad tråkigt…
- Men hur var det för dig då? Stod du nära?
- Jag stod nästan längst fram och jag hade meet and greet också så jag fick faktiskt prata med honom och en kram, haha. Men jag gillar bara musiken, jag är inte kär i honom. Jag såg hur han trodde att jag hade missuppfattat allt. Men allt jag brydde mig om var kramen.
- Visst är hans kramar sköna?! Oj. Eller… Jag menar… Var de sköna? Jag hostade till. Ingen skulle tro mig om jag berättade sanningen.
- Haha Stella jag tänkte inte på det. Nej just det. Vad dum jag var.
- Haha okej. Ska vi gå och äta? Tiden hade gått jättefort och det gjorde resten av dagen också. Efter lunch hade vi bara svenska och sen slutade vi. Jag såg inte Hanna mer den dagen och jag undrade verkligen vad som hade hänt.
- Gud! Vad fint ni har det! Vi hade knappt klivit innanför dörren när Fredrik sa det. Jag visade honom runt och komplimangerna fortsatte komma. Jag utelämnade mitt rum då det var väldigt stökigt. Han försökte ta sig in ett par gånger men det visade sig att jag var både mer envis och stark så det slutade med att vi till slut gick ner till köket, tog en smörgås var och sedan började vi med matten.
- Jag fattar verkligen ingenting! Jag stirrade rakt ner på mitt papper där jag inte hade skrivit ett enda tal och kollade sedan på Fredriks papper. Han var redan på fjärde uppgiften.
- Vad är det du inte förstår? Han satt mittemot mig men flyttade sig för att kunna hjälpa mig.
- Hur man räknar ut bråk.
- Kolla här. Han pekade på det första talet. Du har fem fjärdedelar och ska skriva det i blandad form, hur skriver du då?
- Vad är blandad form? Jag kände mig efterbliven på riktigt.
- Jo men nu är det ju i bråkform. Fem fjärdedelar är ju en hel och en fjärdedel eftersom att det går fyra fjärdedelar på en hel. Förstår du nu?
- Lite mer kanske. Det visade sig att jag kunde en hel del. Jag hade alltid haft svårt med matte men det var något med sättet Fredrik hjälpte mig på som gjorde att jag klarade det. Hans röst lät vänlig, inte otålig som lärarnas. Efter att ha jobbat matte i en och en halv timme kom pappa hem.
- Stella? Hördes det från hallen.
- I köket, ropade jag tillbaka. Pappa kom in och Fredrik ställde sig upp och hälsade på honom. Han berättade att han nyss flyttat in i huset mittemot och att han börjat i min klass och erbjudit sig att hjälpa mig med matten.
- Och sen ska vi till honom och spela piano, sa jag med en rätt barnslig röst. Jag vet inte varför jag lät just så men jag var så glad över att äntligen få lära mig piano och om det gick så bra med matten kanske det inte skulle bli så svårt att lära sig något annat som Fredrik hjälpte mig med. Pappa kollade på mitt mattepapper och blev glad.
- Har du lärt henne det här idag?
- Ja, hon är jätteduktig. Fredrik trodde verkligen på mig, det hörde jag.
- Får jag fråga hur du lyckades? Pappa hade suttit i flera år och försökt lära mig just det här och Fredrik klarade det på någon timme, klart han undrade hur han lyckades.
- Det gäller att ge henne tid att förstå och visa hur man gör. Sa han.
- Jaja, vad du än gjorde är jag otroligt tacksam.
Det förvånade mig väldigt mycket att pappa inte ens ifrågasatte att en kille var hemma hos oss. Hade han helt släppt på den regeln? Jag var väldigt tacksam över det för Fredrik och jag hade lärt känna varandra väldigt bra på bara några timmar. Det kändes faktiskt som att jag varit hans vän i flera år. Vi plockade ihop våra saker och gick vidare till honom som bestämt.
Mellankapitel. Det kunde inte hända så mycket och det kan inte hända något stort i varenda del ;)
Imorgon hinner jag inte skriva men får jag kommentarer på detta kapitel eller på de två innan så kommer det ett kapitel på tisdag :D
CHAPTER 20 - Back to school part 2
Tidigare:
Ett tag slog det mig faktiskt, att allt detta bara kanske var en dröm. Att ingenting var sant. Kanske hade det inte alls gått två veckor. Kanske hade det bara gått en natt. Självklart inte att konserten var en dröm, men allt efter jag satt mig i den där gränden. Tänk om det inte fanns en dörr där mitt framför mig där han klev ut. Låt oss säga att jag hade somnat. Jag kanske bara hade blivit så uppriven att min hjärna, eller kanske mitt hjärta, hade hittat på en egen liten kärlekshistoria men sedan kommit på att det var mig den handlade om. Den kunde inte ha ett lyckligt slut.
Men den tanken släppte jag. Det här hade hänt. Jag hade ju inte vaknat upp i gränden några timmar senare. För jag vaknade faktiskt i min säng den morgonen, första gången jag gick till skolan på två veckor, första gången jag pratade med Fredrik. Början på något nytt.
- I’d like to be everything you want. Hey girl, let me talk to you, mimade jag fram på vägen till skolan. Även fast själva Justin Bieber hade svikit mig så hade ju inte musiken gjort det. Och det var ju för musiken jag var ett fan. Det var något som drog mig till just ’Boyfriend’. Jag vet inte varför eller vad det var men det kändes nästan som ett slags tecken. Som att någon ville säga något. Låten hade aldrig direkt haft någon mening för mig men nu började den få det. Jag var helt inne i mina egna tankar när bilen kom rakt mot mig.
- Men Gud! Försöker du ta livet av dig eller? Jag låg ner på marken och blundade. Här, ta min hand jag hjälper dig upp. Jag kollade rakt in i ett par främmande ögon. Jag rodnade lite och la min hand i hans och han drog mig upp på fötterna. Har du ont någonstans?
- Nej. Jag måste ha missat bilen…
- Och tutan? Vilken tur att han hann stanna. Är du säker på att du inte har gjort illa dig? Ditt huvud kanske?
- Jag mår bra. Jag kanske lät lite för sur, men han lät mig inte vara. Bilföraren sprang ut och frågade hur det gick och jag sa att jag mådde bra ännu en gång och började sedan gå mot skolan igen.
- Vänta..! Han gav sig verkligen inte. Vart ska du?
- Till skolan, dit de flesta i vår ålder är på dagarna.
- Går du i tvåan? Jag nickade. Jag med. Jag är Fredrik. Självklart var det Fredrik.
- Jaha, men kom då. Vi blir sena.
- Går du i musikklassen? Jag nickade. Så vi går i samma klass? Frågade han.
- Ja, enligt Hanna ska vi det.
- Hanna? Han kollade frågande på mig.
- Ja, ni bytte nummer igår.
- Just det, hon. Vi började gå mot skolan. Jag gick med raska steg med Fredrik som en svans. Måste du gå så fort?
- Ja, om jag ska komma i tid! Han försökte hänga med i mitt tempo så bra han kunde. Så, varför har du flyttat hit för? Han hade ju inte varit något annat än snäll mot mig så varför skulle jag vara motsatsen?
- Äsch, vi flyttar rätt ofta. Pappa har fått ett jobb här. Men också för skolan. Har alltid varit intresserad av musik. Vad spelar du? Han gav mig ett vänligt leende.
- Gitarr och så sjunger jag lite. Du då?
- Piano. Mobba mig inte.
- Det gör jag inte? Jag har alltid velat ta pianolektioner men har aldrig haft tid.
- Har du tid nu då?
- Nu? När jag är på väg till skolan? Hur tänkte han?
- Nej inte precis nu på sekunden.
- Hurså?
- Jag kanske kan lära dig. Privatlektioner. Han log mot mig.
- Det lär ta ett tag, jag är inte typen som lär sig snabbt…
- Jag har tid. Har du? Jag sken upp. Ville han verkligen hjälpa mig?
- Ja. Sedan blev det tyst ett litet tag. Vi gick jämsides och jag började sparka på en kotte och tills den hamnade på Fredriks sida av vägen och vi började passa varandra.
- Vad sägs som idag efter skolan?
- Va? Jag hade redan glömt bort vad vi hade pratat om bara några minuter innan.
- Om privatlektioner? Du kan komma hem till mig efter skolan och så börjar vi idag. Han såg väldigt engagerad ut.
- Åh… Idag måste jag göra läxor, har inte varit i skolan på ett tag.
- Har du varit sjuk? Vad skulle jag svara?
- Ja, det kan man säga.
- Om vi gör så här då, Vi går hem till dig och så kan jag hjälpa dig med dina läxor och sen fortsätter vi hemma hos mig med att lära dig piano?
- Varför vill du hjälpa mig egentligen?
- Du verkar vara en snäll person och dessutom behöver jag lära känna folk. Du bor väl mittemot mig? Jag antar att detta var hans sätt att få vänner, att hjälpa dem med vad de än behövde hjälp med.
- Ja det gör jag. Okej men vi gör så då. Vi log mot varandra och han puttade till mig lite och sprang sedan ifrån mig.
- Vad gör du? Jag skrattade och sprang efter honom. Precis när jag skulle ta tag i honom så slank han undan och jag ramlade rakt ner i diket. Vi var precis utanför skolan och tiden hade runnit iväg. Lektionen hade redan börjat.
- Oj då, gick det bra? Jag mumlade något osägbart och låtsades ha ont och sträckte mig efter hans hand och han höll ut den. Han var på väg att dra upp mig när han halkade till och det slutade med att vi båda satt i diket, helt leriga. Jag började gapskratta och mössan jag hade på mig drog Fredrik över mitt ansikte och så började han skratta också. Vi hjälpte varandra upp och nu skyndade vi oss in till lektionen.
- Förlåt för att vi är sena, fnittrade jag fram när läraren släppte in oss i klassrummet. Det första jag såg var ett en iskall blick rakt mot oss.
Hannas perspektiv:
Hanna hade sagt kvällen innan att hon skulle till skolan men än så länge hade jag inte sett skymten av henne. Klockan tickade och det ringde in. Jag skyndade mig in i klassrummet och satte mig vid fönstret. Läraren ropade upp våra namn.
- Hanna? Jag räckte upp handen.
- Amanda? Lisa? Jonathan? Elias? Stella? Stella? Hanna? Jag satt och dagdrömde men blev helt plötsligt avbruten. Skulle inte Stella komma idag? Alla blickar vändes mot mig. Självklart hade alla frågat vart hon var och varför hon var borta så länge, men jag hade undvikit att svara.
- Jo. Hon kommer nog snart. Det hoppades jag verkligen för jag visste inte hur mycket längre jag klarade skolan utan henne.
- Nå, vart var vi? Jo... Läraren pratade på om matematik men mina ögon och öron hade fastnat för något annat. På skolgården kunde jag se Stella och Fredrik sitta i diket och skratta. Varför var hon med honom för? Varför skrattar de? Vad skrattar de åt? Om jag inte såg fel så såg det faktiskt ut som att hon njöt av hans sällskap, att hon tyckte om honom.
Svikare. Hon såg ju hur jag kollade på honom dagen innan. Min längtan efter henne försvann. Jag ville inte träffa henne. Egentligen hade hon inte gjort något fel men allt kändes så konstigt. Det hade varit vi två. Själva utan någon annan i skolan och sen kom han och hon var redan så bra kompis med honom, hon som hade svårt med nya människor. När de väl kom i klassrummet kunde jag inte göra något annat än att kolla argt på henne. För det var ju trots allt det jag var. Arg.
WOW, Vilken vändning va? Vad kommer hända nu?
Ny design och allt! Bara jag som älskar den? Trodde väl inte det.
CHAPTER 19 - Back To School part 1
Tidigare:
Efter bara två minuter ringde det.
- Stella? Aaaaaah jag pratade med Fredrik!
- Fredrik? Jag låtsades inte veta vad hon pratade om.
- Din nya granne! Jag gav honom mitt nummer och vet du? Han ska börja i vår klass! Jag brydde mig verkligen inte men jag var glad för hennes skull. Vi pratade inte så länge till för helt plötsligt hade Hanna fått ett sms av Fredrik och då var jag inte så viktig längre. Det sista jag frågade Hanna innan vi la på var; Vilken dag är det idag?
Ja, jag frågade det. Jag visste inte vilken dag det var.
- Det är måndag. Det hade redan hunnit bli maj och det hade redan gått två veckor sen konserten.
Sedan kom den stora frågan, varför började han följa mig? Jag funderade hela kvällen men kom inte på ett enda vettigt svar så jag lät det vara osagt.
Jag satt i mitt rum och tänkte tills klockan hann bli lite över åtta och då märkte jag hur hungrig jag faktiskt var. Hur länge kan man gå utan att äta egentligen? Hade faktiskt inte ätit så mycket alls på två veckor. Pappas försök med att komma upp med mackor och oboy hade inte lyckats så bra. Det slutade alltid med att han suckade lite smått, fundersam över vad han skulle behöva ta till om det inte blev bättre snart, ställde ner brickan på mitt skrivbord och gick ut medan jag låg knappt rörlig i min säng. Jag gick mot skrivbordet och tog en smörgås och tog en tugga. Aldrig hade något smakat så bra som den smörgåsen gjorde. Även fast den hade stått hela dagen så var den jättegod. Strax efter jag ätit upp kom pappa upp igen.
- Hej, är du uppe? Han lät förvånad men det var inte så konstigt heller. De enda gångerna jag faktiskt stigit upp från sängen och gått ut ur rummet var när jag skulle in på toaletten.
- Ja, jag kan ju inte ligga här och ruttna resten av livet. Jag log och pappa log. Jag kunde se hur glad han blev och jag tror faktiskt att han tänkte att det här var början till något bra. Dessutom var jag rätt hungrig. Jag gick mot honom där han stod vid dörröppningen. Han visste på en gång och höll ut sina armar och drog in mig i en jättevarm, kärleksfull far-och dotterkram.
- Tack pappa. Min röst lät lite annorlunda när han kramade åt mig hårt.
- Men det är ju klart…
- Nej, jag menar tack. För att du försökte försvara mig. Att inte låta någon kille såra mig alltså. Synd bara att jag inte kunde lyssna.
- Men gumman. Inget av det här är ditt fel. Det är dags att du får veta varför jag inte tillät dig att träffa killar. Jag hade faktiskt aldrig fått en förklaring på den fronten men heller aldrig frågat. Men jag hade haft mina gissningar. Med det faktum att jag inte hade några syskon eller mamma så var min pappa min enda familj och jag kunde förstå att han en dag skulle tro att han inte räckte till och att jag skulle försvinna bara för att jag skulle få en pojkvän. Men han hade så fel om han trodde det. Jag är och kommer alltid vara pappas flicka. Även om min mamma var vid liv så kunde jag veta att det inte skulle vara på något annat sätt. Men Gud vad fel jag hade. Vi satte oss ner i min säng.
- Jo, det är såhär. När din mamma var i din ålder så träffade hon en kille. En kille som tog henne med storm och hon blev förälskad. Men den här killen, han var den sämsta hon kunde ha valt. Han bröt mot lagen, han drack tills han spydde varje helg. Ja, en gång hände det faktiskt att han slog henne. Jag kollade på honom, väntade på att han skulle säga ”Men sen träffade hon mig och jag visade henne vad riktig kärlek är. Bla bla bla så levde vi lyckliga i alla våra dagar,” Men det kom aldrig. Istället kom ”Det tog ett par år att få både hennes och min förlåtelse men sekunden efter jag slog till henne visste jag att jag aldrig igen skulle vara den jag var. Jag skulle bli en bra människa och ta hand om den jag älskar mest av allt.”
- Därför ville jag inte att du ska vara med en kille. Ingen som jag inte känner. Men nu vet jag bättre. Jag förstår nu att alla inte är så som jag var. Det finns bra killar. Jag trodde verkligen att Justin var det.
- Det trodde jag med. Allting stämde nu. Min pappa hade aldrig druckit ett enda glas alkohol i hela mitt liv och talade aldrig om sitt förflutna. Han skämdes. Men pappa, du är inte samma person som innan. Du begick ett misstag, alla kan göra det. Helt plötsligt brast jag ut i skratt. Pappa kollade på mig och kunde nog inte göra något annat än att skratta, kanske inte med mig men åt mig.
Pappa gick och öppnade ett fönster. Jag hade blivit van men jag kan tänka mig att det inte luktade speciellt gott. Sedan gick han och jag kröp ner i min säng och den natten var den första gången jag sov riktigt skönt sedan händelsen.
På morgonen var jag uppe i god tid. Redan halv 6 klev jag upp ur sängen, en timme innan klockan ringde och hoppade in i en varm, skön dusch. Jag var väldigt pigg, men det var inte förvånande eftersom jag sovit flera dagar i sträck. Efter duschen gick jag ner till köket. Jag kokade några ägg och satte på kaffekokaren. Mitt i allt kom pappa ner.
- Nämen, gör du frukost?
- Ja, jag tänkte att vi kunde äta tillsammans innan jag ska till skolan. Jag visste att pappa hade haft det lika svårt som jag under den här tiden.
- Så du ska dit idag? Vad bra, så du inte missar för mycket. Han såg genast allvarlig ut.
- Jag tar hem allt de andra gjort medans jag varit hemma, har ändå ingen lust att hitta på något utomhus på ett tag och behöver ett tidsfördriv. Vi åt upp och jag gick för att sminka mig. Jag hade bara lindat en handduk runt huvudet när jag gjorde frukosten så jag började med att föna håret. I hur jag sminkade mig och fixade håret tänker jag inte fördjupa mig i men efter en 45 minuter hade jag både fixat det och satt på mig kläder. Jag var klar och redo att gå men det var fortfarande lite tid kvar. Jag satte mig vid köksbordet där pappa fortfarande satt och läste tidningen samtidigt som han rörde runt i sin kaffekopp med en liten sked, även fast kaffet i koppen var slut sen lång tid tillbaka. Jag gick och hällde upp nytt till honom och log när jag sa ”här pappa”. Jag kunde läsa honom som en öppen bok. Det jag aldrig hade tänkt på var att han kunde göra samma med mig. Helt utan en tanke på det satt jag vid köksbordet och stampade med ena foten samtidigt som mina fingrar fått tag på en penna som jag slog mot bordet upprepade gånger.
- Nervös? Skrattade pappa fram. Jodå, lite nervös var jag allt. Alla undrande blickar och frågor. Jag hade alltid haft bra kontakt med alla i klassen antingen över telefon eller facebook men hade varken varit aktiv på mobilen eller datorn. Den enda jag pratat med var Hanna och jag hoppades verkligen att hon hade förklarat läget för de mest frågvisa men inte tillräckligt mycket för att de skulle ha en aning om vem det var jag hade varit i kontakt med.
Ett tag slog det mig faktiskt, att allt detta bara kanske var en dröm. Att ingenting var sant. Kanske hade det inte alls gått två veckor. Kanske hade det bara gått en natt. Självklart inte att konserten var en dröm, men allt efter jag satt mig i den där gränden. Tänk om det inte fanns en dörr där mitt framför mig där han klev ut. Låt oss säga att jag hade somnat. Jag kanske bara hade blivit så uppriven att min hjärna, eller kanske mitt hjärta, hade hittat på en egen liten kärlekshistoria men sedan kommit på att det var mig den handlade om. Den kunde inte ha ett lyckligt slut.
Men den tanken släppte jag. Det här hade hänt. Jag hade ju inte vaknat upp i gränden några timmar senare. För jag vaknade faktiskt i min säng den morgonen, första gången jag gick till skolan på två veckor, första gången jag pratade med Fredrik. Början på något nytt.
Jag vet inte hur mycket längre det blev, men hade jag skrivit mer så hade jag antagligen inte fått till ett oväntat slut för nästa oväntande slut är ett kapitel fram och vill inte få hur mycket som helst i ett och samma kapitel.
Jag kommer sluta be om kommentarer men räkna med att 7-10 kommentarer är minimum innan ett nytt kapitel kommer. Inte för att jag fiskar efter komplimanger eller bara kommentarer, utan för att jag verkligen uppskattar när ni tar er tid att skriva något om det jag tagit mig tid att skriva till både er och mig.
CHAPTER 18 - New Neighbor
THANKS SWEDEN, THANK YOU #MUCHLOVE hope to be back soon hade han skrivit. Jag blev så arg. Men mer arg blev jag när jag upptäckte vem som hade börjat följa mig...
- Justin följer mig! Hanna märkte knappt att jag sa något då hon var helt upptagen med att kolla ut genom fönstret. Hanna?! Hon vände sig om och såg förvånad ut.
- Va? Sa du något? Hon log och låtsades se intresserad ut men jag kunde se att någonting utanför lockade henne mer än vad jag gjorde.
- Jag sa; JUSTIN FÖLJER MIG! Och genast blev det fart på henne.
- Jaha, men oj! Får jag se!? Vi blev hur glada som helst båda två och satt och log som galningar- Ja, Hanna ”fangirlade” lite ett tag där. Men efter ett tag övergick mitt leende en ledsen min. Jag kom på hur det låg till. Det var som en enda stor flashback från allt som hänt de senaste två veckorna. Jag blundade och allt passerade förbi som en film på insidan av mina ögonlock. Hans skratt, mitt skratt, hans leende och vår kyss. Sedan på vägen till hotellet, mötet med hans livvakt och vägen hem. En tår trängde sig förbi och gled ner för min kind. Men fler blev det inte. Hanna torkade bort den och kollade på mig.
- Bry dig inte om honom Stella, du är värd någon bättre.
- Nej. Du vet inte hur han var, Hanna… Jag kunde verkligen inte förstå att så här var så Justin var.
- Nej, det vet jag inte men det jag fått höra nu i efterhand så verkar han ju inte vara en drömprins direkt. Visst, han gjorde allting perfekt, ända tills han lämnade dig. Och på sättet han gjorde det på? Jag menar, jag finner inga ord. Det är det värsta sättet jag vet om. När han inte ens kan göra det själv och ger dig pengar. Vad trodde han att du var? Prostituerad eller? Stella, jag ställer dig en fråga nu och jag vill verkligen att du tänker igenom den. Är det så här han borde behandla sina fans? Sina beliebers? Men framför allt, dig? Jag kunde inte göra något annat än att hålla med Hanna, men jag ville fortfarande tro att ingenting var sant.
- Vad var det du kollade på vid fönstret förresten? Jag kände att det var nog pratat om mig för ett tag.
- Din nya granne. Han är skitsnygg! Jag gick till fönstret och kollade. Ja, snygg var han, det kunde jag inte förneka. Hur gammal tror du han är?
- Han ser väl ut att vara i vår ålder. Jag brydde mig inte så mycket men jag kunde se i Hannas ögon nästan det jag kände när jag kollade på Justin.
- Wow, kärlek vid första ögonkastet eller? Jag retades lite men det var inte helt osant det jag sa.
- Sluta nu. Hon försökte skratta bort det. Aja, jag måste gå nu, klockan börjar bli mycket. Mamma har gjort middag. Jag kollade på klockan och tiden hade verkligen flygit iväg! Klockan var redan halv 7 på kvällen. Och Stella?
- Ja?
- Ingen som får dig att må dåligt är värd dig. Ingen. Kom ihåg det. Jag lutade mig fram och gav henne en kram. När hon hade mig runt sina armar svarade jag; Det ska jag komma ihåg. Sedan ställde hon sig upp och började gå mot dörren.
- Hanna? Hon kollade bak på mig. Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också. Sedan stängde hon igen dörren efter sig.
Om jag kände Hanna rätt så visste jag att hon skulle prata med min nya granne. Jag gick mot fönstret igen och det dröjde inte många sekunder innan jag såg henne gå ut från min tomt, rakt över vägen mot huset mittemot där det nyss flyttat in en familj samma dag. Flera flyttbilar stod kvar och av vad jag kunde se så verkade Hanna presentera sig, erbjuda sig att hjälpa till men när det inte lyckades, ge honom en lapp. Antagligen hennes telefonnummer. Och med det visste jag att hon skulle ringa mig om bara ett par minuter.
Efter bara två minuter ringde det.
- Stella? Aaaaaah jag pratade med Fredrik!
- Fredrik? Jag låtsades inte veta vad hon pratade om.
- Din nya granne! Jag gav honom mitt nummer och vet du? Han ska börja i vår klass! Jag brydde mig verkligen inte men jag var glad för hennes skull. Vi pratade inte så länge till för helt plötsligt hade Hanna fått ett sms av Fredrik och då var jag inte så viktig längre. Det sista jag frågade Hanna innan vi la på var; Vilken dag är det idag?
Ja, jag frågade det. Jag visste inte vilken dag det var.
- Det är måndag. Det hade redan hunnit bli maj och det hade redan gått två veckor sen konserten.
Sedan kom den stora frågan, varför började han följa mig? Jag funderade hela kvällen men kom inte på ett enda vettigt svar så jag lät det vara osagt.
10+? :)
CHAPTER 17 - The Dream, The Reality.
Min pappa hade en tunna där han eldade gamla grenar och pinnar. Det var perfekt. Jag hämtade en stol och en tändare och la ner en affisch i taget. Jag ville se hans ansikte brinna upp. Inte bokstavligt talat, men ni förstår. Det tog väldigt lång tid och jag kommer ihåg att min pappa stod i vardagsrummet och kollade på mig. Han såg väldigt oroad ut. När det började bli kväll kom han ut med en filt och en kopp varm choklad. Vid den tiden hade jag bara 25 affischer kvar men det slutade ändå med att jag satt ute tills långt in på natten.
Klockan hann bli närmare halv tre på morgonen innan jag gick in. Jag vet inte exakt hur kallt det var, men jag kommer ihåg att jag knappt kunde känna varken mina fingrar eller tår. Jag gick upp till mitt rum och gick raka vägen till sängen. Mina ögon var rödsprängda och svullna på grund av alla tårar jag gråtit under dagen och natten. När jag väl lagt huvudet på kudden så somnade jag på något som kändes som en hundradels sekund. Och jag sov. Jag sov, jag sov och jag sov. I flera dagar faktiskt. Jag trodde inte att det var möjligt, men det gjorde jag. Och drömde gjorde jag. Gud vad jag drömde.
"Justin och jag. Ute i tomma intet och njuter av varandras sällskap. Inga andra, ingenting annat, bara vi. Justin går mot mig, eller... Det är mer som att han svävar eller går i luften. han stannar bara några centimeter framför mig och jag känner hans andedräkt. Jag andas in den och sluter mina ögon och han lutar sig mot mig. Men när våra läppar ska mötas så slits han undan och någon sticker en kniv i hjärtat på mig och allt blir svart samtidigt som jag förlorar fotfästet och faller.. Jag hör ett skratt eka runt om mig och av det jag kan höra så låter det som Justins röst. Det var inget vanligt skratt som man har när man är glad, nej. Detta var ett skratt av hat, av att känna sig bättre än någon och känna hur man själv är på topp medans någon annan just fallit till botten. Och det hade jag bokstavligt talat också. Jag hade slutat att falla och där satt jag i ett mörker, på botten av ingenting. Sedan står han där mitt framför mig, en tår glider ned för min kind samtidigt som jag tar ut min arm och sträcker mig efter honom. Och han gör samma sak. Jag ler, han hånler.
- Haha, Did you fall for that? You're pathetic. Han var inte lika klar och tydlig längre. Han började glida iväg från mig och i samma sekund som han försvann helt vaknade jag."
Ja.
Det är så svårt att få fram de rätta orden men jag ska försöka. Nej, jag tror inte att Justin gjorde mig sjuk, jag tror att jag blev sjuk av tanken på att bli lämnad av den man älskar så oerhört mycket. Lämnad på detta sätt. Jag menar, inte ens han själv hade mage att komma fram till mig och säga sanningen eller ens ett enkelt Hejdå. Varför skulle jag med till hotellet? Ville han göra det så svårt för mig som möjligt?
THANKS SWEDEN, THANK YOU #MUCHLOVE hope to be back soon hade han skrivit. Jag blev så arg. Men mer arg blev jag när jag upptäckte vem som hade börjat följa mig...
Vilket kapitel är bäst?
CHAPTER 16 - And If You Come Around Saying Sorry To Me My Daddy's Gonna Show You How Sorry You'll Be
Men vad väntade när jag kom hem? Jag visste ju hur arg min pappa kunde blir och jag kunde bara gissa hur illa till jag låg..
- Åh, min lilla flicka! Skrek pappa samtidigt som han sprang ut ur huset och kramade om mig, Jag trodde aldrig att du skulle komma tillbaka! Jag började gråta ännu mer, men nu var det inte bara tårar av sorg, utan också av glädje. Tänk att en person kunde bry sig så mycket om just mig!
- Tack, ni har varit till stor hjälp men nu tror jag att vi klarar oss, sa han till poliserna och de tackade och åkte vidare. Egentligen hade de inte hjälpt till med något i letandet efter mig, men de hade nog hjälpt pappa att må lite bättre. Jag kunde verkligen se hur orolig han varit men jag menade ju inget när jag bara stack... Det var ju inte meningen att vara borta i flera dagar. Något sånt här hade jag Aldrig gjort förut. Pappas lilla flicka, det var jag det.
- Jag vill inte träffa honom ändå.
- Stella, du kan inte säga lite i taget. Tänk på att jag inte varit med er de här dagarna!
- Okej.. Så här var det.. Och så berättade jag allt. Jag berättade till och med om kyssen. Kanske inte så detaljerat men. Vi skrattade åt det roliga som Justins outfit och när jag berättade den gamla historien om ladan. Men det roligaste enligt både mig och pappa var när Hanna helt plötsligt stod på knä utanför fönstret. Jag berättade om hur vi yrade runt i halva stan för att hitta hotellet och när jag väl kom fram till den sorgliga delen sprutade nästan tårarna ur mig. .. Och sen fick jag följa med Justins ena livvakt ut ur hotellrummet och han gav mig de här pengarna, som tack för besväret. Jag fick inte ens ett hejdå..
- Jag är så ledsen. Hade jag kunnat kontakta honom hade jag fått honom att ångra smärtan han skapat inom dig, det lovar jag att jag hade! Han torkade mina tårar och jag gick sedan upp till mitt rum.
Min pappa hade en tunna där han eldade gamla grenar och pinnar. Det var perfekt. Jag hämtade en stol och en tändare och la ner en affisch i taget. Jag ville se hans ansikte brinna upp. Inte bokstavligt talat, men ni förstår. Det tog väldigt lång tid och jag kommer ihåg att min pappa stod i vardagsrummet och kollade på mig. Han såg väldigt oroad ut. När det började bli kväll kom han ut med en filt och en kopp varm choklad. Vid den tiden hade jag bara 25 affischer kvar men det slutade ändå med att jag satt ute tills långt in på natten.
Woow! Vilken vändning! Vad tycker ni hittills? :)
CHAPTER 15 - I'm Ruined
Han berättade att det vore bäst ifall jag gick därifrån för att inte störa Justin Bieber. Jag stod helt chockerad men tänkte att det vore bäst att göra som han bad mig. När han skakade hand med mig så lämnade han pengar i min hand och sa;
- Let's forget that this happened, right? Sedan vände han på klacken, öppnade dörren och försvann fort in i rummet och nästan smällde igen dörren efter sig.
Jag förstod ingenting.
Jag stod kvar utanför Justins hotellrum i några minuter tills jag var helt säker på vad jag hört. Han ville inte ha mig där. Mina ögon blev tårfyllda och det nästan prutade ut tårar, bokstavligt talat. Jag började gå mot trapporna. Jag var inte helt säker på vilken våning jag var på men jag orkade inte vänta på hissen. Jag ville bort. Bort ifrån Justin. Jag kunde inte förstå vad han gjort mot mig så lätt. Jag var helt förstörd.
Det kändes som att jag var tio tusen meter upp i luften, som att trappstegen aldrig tog slut men till slut kom jag ner till entrén och sprang ut. Jag visste inte vägen hem eller var jag skulle, det enda jag visste var att jag skulle bort här ifrån.
Jag sprang i vad som kändes som en evighet men efter ett tag var jag framme vid en busshållplats och efter 10 minuter kom en buss som faktiskt åkte hela vägen till centralen. Inte en enda sekund av all den tid som tog bort från hotellet och hela vägen hem tänkte jag på någonting annat eller slutade gråta. Ingen paus. Mer än en timme av djup deppression och gråtattacker.
Aldrig hade jag mått så här dåligt. Jag hade lovat mig själv att aldrig gråta över en kille men det hade jag nu brytit. Hur kände jag egentligen för Justin? Kär? Klart jag var kär... kär i en lögn. Han var min idol, hade varit i 3 år. Men jag visste att det aldrig skulle vara samma sak att lyssna på hans låtar längre. Jag skulle gråta så fort jag såg en bild eller video. Inte för att jag var stolt över honom, utan för hur han kunde göra så mot mig. Allt jag någonsin gjort mot honom var att älska och stötta honom...
Jag hade helt glömt bort att sist jag såg min pappa så smällde jag igen dörren mitt framför ögonen på honom och det hade nu gått 2 dagar sen dess. Och jag kunde förstå att han var orolig över mig. Han visste ju inte mycket om Justin Bieber förutom det jag berättat men det var ju ingenting om hur han var som person privat, för ingen som inte känner honom vet ju någonting om hur han är med folk han känner. När jag väl var bara någon gata från mitt hur svängde en polisbil förbi och stannade framför mig. En polis klev ut och frågade om det var jag som var Stella Hansson. Min pappa hade verkligen varit orolig, så orolig att han ringt polisen!
Jag försökte förklara att jag faktiskt redan var på väg hem men även om jag var ca två minuter hemifrån så envisades polisen med att jag skulle sätta mig i bilen och låta dem köra mig hem. Jag antog att jag inte hade något val.
Men vad väntade när jag kom hem? Jag visste ju hur arg min pappa kunde blir och jag kunde bara gissa hur illa till jag låg..
CHAPTER 14 - Let's Forget That This Happened
- Aw.. You're so sweet.
- And you're beautiful, Stella. Jag gillade när han sa mitt namn. Det bevisade att jag inte bara var en i mängden, han brydde sig tillräckligt mycket för att komma ihåg mitt namn och inte bara kalla mig "baby"
Stunden jag hade fruktat kom och det blev dags för Justin att lämna sverige. Han hade ju ändå sin turné att tänka på och han kunde ju inte gömma sig hos mig för evigt även om jag hade hoppats på det.
- Stella, I have to be back at the hotel soon, would you like to join me the last hours?
- Yes, sa jag och gav honom en helt vanlig puss på munnen.
Visst var det lite svårt att hitta ut ur skogen men jag ville dra ut på det så länge som möjligt också, min tid med honom alltså. Allting hände så fort. Det kändes som att det tog en minut tills vi var vid parken igen och hittade den gamla bilen som Justin hyrt 2 dagar tidigare. Alltså, en bil som inte drog till sig uppmärksamhet. Justin hade återigen tagit på sig alla kläder han hade för att inte bli igenkänd och eftersom att solen värmde på just den dagen så antar jag att det borde ha varit väldigt jobbigt för honom.
Vi åkte runt ett bra tag innan jag märkte att vi faktiskt bara körde runt i cirklar.
- Justin, you don't know where the hotel is, right?
- I have no idea.
- Oh! I remember now! Justin log och körde som att han visste exakt vart han skulle och det gjorde han tydligen. Jag vet inte hur många gånger han åkt dit till och från under de få dagar han varit här men det räckte för att han skulle komma ihåg vilken väg det var.
Hotellet var faktiskt inte speciellt. Egentligen var det väldigt sunkigt och jag stod och kollade runt på det tills Justin förklarade varför han bodde just här.
- You could have chosen a good hotel and...
- I get the point. You wanted to be alone and you knew that this was the last place they would be looking for you.
Vi gick in och jag följde honom upp till hans rum och det var inte så farligt på insidan, faktiskt väldigt trevligt.
På något sätt såg hans hotellrum ut som på ett vanligt hotell. Ni vet en lyx-svit med flera olika sovrum och ett stort vardagsrum och vanligtvis otrolig utsikt men eftersom att det inte var fint någonstans på utsidan så fick de nöja sig utan det.
I mitten av vardagsrummet satt allihopa i en soffa. Alla och alla... Jag menar de som följt med. Scooter, Kenny, Ryan och Justins andra livvakt jag aldrig fångat något intresse för och dessutom tyckte jag inte att han verkade lika trevlig som Kenny. Jag satte mig med dem medans Justin packade sina saker och jag väntade på att få säga hejdå till honom. Livvakten, som hette Moshe. Gick in till Justin och var hos honom i några minuter och när han kom ut så hade han en lapp i handen han skrynklade ihop och slängde iväg.
- Miss Stella, please follow me, sa han och öppnade dörren ut ur hotellrummet och jag följde efter.
- Let's forget that this happened, right? Sedan vände han på klacken, öppnade dörren och försvann fort in i rummet och nästan smällde igen dörren efter sig.
Jag förstod ingenting.
Nu ska jag förklara lite här. Jag har varit upptagen alla de dagar jag inte har skrivit och jag vet att jag skrev att det inte skulle komma något förrän om ytterligare några dagar men när jag ändå är hemma från skolan så bestämde jag mig för att göra ett försök. Jag vet att kapitlet inte blev till det bästa men jag hade ingen inspiration alls när jag skrev detta. Om ni har några idéer om vad som ska hända (Inte allt för stora saker, har det mesta planerat redan) så kommentera gärna!
Samma som innan, 10+ för nästa, tror ni att det går? :)
CHAPTER 13 - I Just Can't
It was the first time I saw her without any make-up, jewels or any fancy clothes.
That's when I fell in love with her.
There's something special with this girl. The way she looked at me, the way she talked to me and the way she treated me. Like a person, not a thing. Not a famous person. This was what I was looking for, somebody to love me for the way I am, truly am. As I slowly kissed her I felt this warm feeling inside. I could feel her smile against mine. And that was it. A kiss. Nothing more. I didn't need more to know that I was so deeply in love with her. This might not sound true, but this is what happened.
- Please don't stop... sa jag och lutade mig mot honom. Jag vet att jag inte borde men jag kunde ju inte motstå hans läppar! Han drog mig ännu närmre sig och kysste mig i nacken men blev avbruten av sin telefon. Det stod SCOOTER på displayen och han sa att han var tvungen att ta det.
- Babe, what's wrong?
- I can't be in love with you..
- Why? Han såg jätteledsen ut.
- I just can't.. Vi stod och kollade ut på alla träd medans han fortsatte att hålla om mig bakifrån.
- Tell me why.
- My dad won't let me.
- Well... I understand him. There's a lot of guys who are jerks.
- Yes... But not all of them and people seem to forgot that girls can be jerks too. What did Scooter say?
- Oh, he was just wondering where I was. I told him yesterday that I didn't know when I was going to be back.
- Oh so you had it planned? That you should spend the night with me? Jag kollade bak på honom och log.
- I was hoping that you wanted to be with me more than a couple of hours.
- Aw.. You're so sweet.
- And you're beautiful, Stella. Jag gillade när han sa mitt namn. Det bevisade att jag inte bara var en i mängden, han brydde sig tillräckligt mycket för att komma ihåg mitt namn och inte bara kalla mig "baby"
LIFE GOT IN THE WAY.
Tack för alla era gulliga kommentarer!
Vi kör på högre den här gången...
CHAPTER 12 - Take It Off
- Huh?
- Well, with the fact that Hanna knows makes everything so much harder. I mean, if she could figure out who I am, who can't?
Jag bad Justin sjunga för mig och han började sjunga på Be alright. Hans fina röst gjorde att jag nästan somnade på en gång.
- Good morning beautiful, sa han och kysste mig i pannan.
- Good morning handsome.
Han smekte min kind och såg lite fundersam ut.
- What is it? Frågade jag
- Take it off.
- Take what off?
- The make-up, i want to see your pretty face. Jag hade helt glömt bort att ta bort det så jag klättrade över Justin eftersom att jag låg längst in i sängen och gick bort till det lilla handfatet som fanns och blötte ner ansiktet.
Jag lät mitt långa hår hänga över axeln när jag ställde mig rakt och märkte hur nära Justin stod. Han tog händerna på min höft och drog mig sedan mot sig. Han kollade rakt in i mina ögon och jag stod som förtrollad och kollade tillbaka. Jag är inte helt säker men jag tror att hans ögon gled ner mot mina läppar samtidigt som han bet i sin läpp. Hans ögon åkte upp igen och där stod vi och kollade på varandra än en gång. Hans händer flyttade sig långsamt uppåt utan att riktigt släppa taget om mig och snart var de uppe vid mina kinder. Jag kände fjärilarna i magen och rodnaden som blommade ut på mina kinder. Han böjde sig framåt och jag slöt mina ögon.
It was the first time I saw her without any make-up, jewels or any fancy clothes.
That's when I fell in love with her.
There's something special with this girl. The way she looked at me, the way she talked to me and the way she treated me. Like a person, not a thing. Not a famous person. This was what I was looking for, somebody to love me for the way I am, truly am. As I slowly kissed her I felt this warm feeling inside. I could feel her smile against mine. And that was it. A kiss. Nothing more. I didn't need more to know that I was so deeply in love with her. This might not sound true, but this is what happened.
Okej, istället för ett helt kapitel på engelska så fick ni det där. Jag vet att allt blev kort men jag fick inte till det på något annat sätt och jag vill inte skriva för mycket i varje kapitel, ju fler desto bättre, right? :)
5+ KOMMENTARER FÖR NÄSTA, DET KLARAR NI! :)
CHAPTER 11 - The Fact That Hanna Knows
De lutade sig närmre och närmre för varje ord hon sa och snart var de så nära att de nästan kysste varandra. Skulle de göra något? Jag var tvungen att gå närmre. Inte så smart. Trädet jag stod vid hade väldigt många rötter ovanför marken och självklart snubblade jag över en rot och det lät väldigt mycket. Tänk, jag kanske förstörde Stellas första kyss. Första kyss med Justin, första kyss med någon.
Det dröjde inte länge förrän de båda stod vid fönstret och kollade på mig...
- Förlåt.. Började jag. Men jag kunde inte låta någon veta, men jag borde ha tänkt på att det skulle stanna mellan oss... Och så ville jag spendera den lilla tiden jag har med honom själv...
- Det är lugnt.. Men är det okej om jag stannar en timme? Tror jag behöver värma mig lite, haha.
Jag sa att det var självklart och vi alla satte oss i sängen och jag la täcket över Hanna, hon var iskall.
- Såå.. Justin Bieber? Du som alltid försökt övertyga mig med att du inte gillar honom på det sättet. Hon gav mig en blick som jag kunde översätta med "vad var det jag sa?"
- Det är inte så.. Det går inte, det vet du. Och dessutom sa jag att jag inte kan gilla någon jag inte känner eller har träffat. Jag har ju träffat honom nu och spenderat en dag med honom.
- Jo, det är sant, men du känner honom inte, så var försiktig.
- Jag kommer inte göra någonting. Jag kände hur ledsen jag var över den saken.
- Stella, var inte dum. Hade inte jag kommit och stört hade ni använt den här sängen till någonting helt annat än att ha som en sittplats, om du förstår hur jag menar. Men ärligt talat så tror jag inte att någonting annat hade hänt.
- Hey, girls.. Do you mind? Jag hade nästan glömt bort att Justin inte förstod ett ord av vad vi pratade om.
- Oh, yeah. I'm sorry. Stella was just saying how much she liiiikes y.... Jag kastade en kudde på henne och rodnade. Eftersom jag satt tätt intill Justin var det inte svårt för honom att diskret ta min hand i sin och krama om den hårt. Jag blev helt varm och allt kändes så rätt. Om jag bara kunde stanna där för alltid, låt tiden stanna.
Efter någon timme så var jag på väg att säga till Hanna att gå hem men hon verkade förstå när det var dags själv. Vi sa hejdå och precis innan hon gick så stoppade hon ner handen i fickan, tog upp något och gav det sedan till Justin.
- Use this, and be careful with her. sedan gick hon hem.
- Uhm.. A condom. We shouldn't use it.
- No, haha. Jag gäspade och började känna mig riktigt trött.
- I'm tired, how about you?
- Exhausted. Vi kröp ner under täcket. Vi var tvugna att ligga väldigt tätt intill varandra för att hålla värmen uppe. Vi var ju trots allt i en lada utan element och isolering i slutet av april.
- What should we do now? Frågade han.
- Huh?
- Well, with the fact that Hanna knows makes everything so much harder. I mean, if she could figure out who I am, who can't?
Jag bad Justin sjunga för mig och han började sjunga på Be alright. Hans fina röst gjorde att jag nästan somnade på en gång.
Skrev faktiskt det här kapitlet imorse men sen försvann allt så jag har i princip gått och surat över det idag, haha. Men nu är det här, bättre än innan!
Jag kan avslöja att om något kapitel så kommer Justin att ha ett eget, helt på engelska! 99% i alla fall! Missa inte det! :)
CHAPTER 10 - Suspicious Hanna
- It's probably just an animal. sa jag.
Jag vet inte varför men när jag vaknade den morgonen kände jag ett stort behov av att gå till parken. Kanske är det så att man ibland kan känna på sig att något kommer hända utan att riktigt veta när, var, vad eller hur.
- Ehm.. Min kusin! Började hon. Han heter... Tomas! Han är döv och stum. Åh, Stella, du ljuger såå bra.
Jag kände mig nästan tvungen att kolla vem det var men jag ville inte verka för oförskämd så jag valde att inte dra av honom luvan. Jag duckade lite och kunde se en del av hans ansikte. Jag kände faktiskt igen honom. Men vart hade jag sett honom förut? Att det inte var hennes kusin var helt klart. Stella hade ingen kusin. Efter 13 års vänskap så vet man sånt.
Hon sa åt mig att släppa det och för att inte bli för sur på henne låtsades jag gå iväg men höll ett avstånd så jag fortfarande kunde höra henne.
- Who's that? Okej, han var inte svensk, men verkligen inte stum.
- My best friend... I hate to lie to her. Men gör det inte då, tänkte jag för mig själv. Han var inte döv heller.
- Then why didn't you tell her?
- Because she wouldn't leave us alone. Come, let's go somewhere else where no-one will find us.
Vem kände Stella som inte var svensk och varför var rösten så bekant? Jag var tvungen att följa efter!
Jag såg hur de började gå in i spökskogen nästan ingen gick in i. Lite rädd var jag, det kan jag erkänna, men jag följde efter långt in i skogen ända tills jag såg en lada. Den Ladan. Jag fick rysningar men brydde mig inte så mycket om det, för jag trodde inte på spöken egentligen. Plötsligt ringde min mobil och på displayen var det min mamma. Jag bestämde mig för att gå tillbaka lite senare för jag antog att Stella och den mystiske killen skulle vara där ett tag.
Klockan hann bli 8 och jag gick dit igen. Jag smög den sista biten till ladan och ställde mig bakom ett träd precis vid fönstret och med det hade jag full insyn på vad som hände där inne. Nu kunde jag se klart och tydligt vem killen var. Hur hade hon lyckats? Av säkert 15 000 tjejer som var på Justin Biebers konsert så hade hon turen att både få en chans att prata med honom och sen spendera en dag med honom! Men varför berättade hon det inte bara för mig? Jag kände mig sviken och började tänka efter om jag någonsin hade gjort något som hade fått Stella att ha en anledning till att inte lita på mig men jag kom inte på en enda.
- You have to tell me, what makes this place so special? Jag hörde hur Stella började berätta den gamla spökhistorian. Wow... hon var riktigt bra på engelska och hon verkade inte alls blyg. Jag kunde se hur Stella skämtade till historian med att skratta lite till en början tills hon upptäckte hur Justin kollade henne rakt i ögonen. De lutade sig närmre och närmre för varje ord hon sa och snart var de så nära att de nästan kysste varandra. Skulle de göra något? Jag var tvungen att gå närmre. Inte så smart. Trädet jag stod vid hade väldigt många rötter ovanför marken och självklart snubblade jag över en rot och det lät väldigt mycket. Tänk, jag kanske förstörde Stellas första kyss. Första kyss med Justin, första kyss med någon.
Det dröjde inte länge förrän de båda stod vid fönstret och kollade på mig...
Vad tycker ni om min fanfic så här långt? Uppskattar all sorts feedback men skriv här på bloggen så är ni jättegulliga! Jag vet inte vad som hänt men både statistiken och kommentarerna sjunker, har den blivit dålig? Lite roligt att veta bara! :)
CHAPTER 09 - Ghost Story
- Stella, There's only one bed/Stella, det finns bara en säng.
- Yes, Justin. Why would I need two beds? And we both fits in it/Ja, justin. Varför skulle jag behöva två sängar? Dessutom får vi båda plats i den.
Eftersom att jag fått in klagomål på att det är störande att läsa först engelska och sen svenska så slutar jag översätta. Ni som inte förstår vad de säger får använda Google Translate. Majoriteten (I princip alla jag frågade) ville ha det så här men tydligen var inte det bra så nu struntar jag i det.
Jag kan inte fatta att jag sa så där. Borde jag inte vara blyg? Lite i alla fall? Jag vet inte hur men det var något som fick mig att känna att jag och Justin alltid hade varit vänner.
- Tell me something about yourself. Sa han.
- Well.. I'm not lying but you made the person I am today.
- I'm happy I did it. But exactly how did I do it? Det märktes att han var intresserad. Jag tittade ner i golvet för att försöka dölja mina tårår.
- Hey, Stella... What's wrong? Talk to me. Han öppnade sin famn och jag lutade mig mot honom där vi satt i sängen.
- My mom... To make a long story short... She saved my life. Without her I'd never be here today. Han kysste mitt hår. The doctors gave her a choice. Me or her.. Guess who she choosed? Nu kom tårarna på riktigt. Jag hade aldrig egentligen pratat om min mamma med någon förutom pappa. Inte ens Hanna.
- I'm so sorry...
- Don't be. She's with me somehow, in some way, always. Vi satt där tysta i några minuter tills jag fortsatte.
- Yeah and I have been sad in all these years until you came along. Before that little youtube kid who sang so damn good, I was kind of depressed, I guess. But you made me happy everytime I got to hear your voice or the pretty face of yours. But your not pretty anymore... Han kollade på mig som om det jag sa var något dåligt. Now your hot. Your older. You're not that 15 year old boy with the hair. You're still you, but more grown up. I like it and I don't understand how people talk about how much you've changed like it's a bad thing.
- Wow... you're so good.. Han såg faktiskt rätt chockad ut.
- Good?
- You talk about me like I don't do anything wrong.
- Well, you could have visit Sweden two years ago, haha.
- But who knows? Maybe I wouldn't met you two years ago.
- Okay, you're doing everything right.
- Everybody goes trough changes and it's so hard to stay the same when so many things has changed so much in my life. But I promise, I'm still me.
- Still Kidrauhl, right? Vi skrattade. Hur kunde allt kännas så rätt, men ändå inte? I want to ask you something, but you don't have to do it if you don't want to.
- Yes. Han började sjunga på As Long As You Love Me. Jag började rysa redan efter första tonen, han var så duktig!
Vi satt där i sängen tills det började bli mörkt. Vi båda började bli hungriga men det enda ätbara som fanns i ladan var någon vecka gammalt godis så det fick bli vår middag.
- Oh, swedish fish! I love them!
- I know. Me too!
- You have to tell me, what makes this place so special?
- The fact that everyone is scared of it. You know, the legend said that there once was a man called Billy, that lived here and he was wicked or something. And he used to kidnap children and bring them here to watch them die. Slowly and painful. Vi lutade oss närmre och närmre varandra. Anyway, after the children died, their spirit lived on, in this place. But, honestly, I think it's all bullsh*t. Helt plötsligt var vi bara några centimeter ifrån varandras läppar och jag kollade in i Justins ögon. De var så vackra. Våra läppar skulle precis mötas när vi hörde någonting utanför. Jag blev livrädd och dök ner i Justins knä. Men min rädsla varade inte länge och jag gick mot fönstret för att se vad det var och Justin gick bredvid mig.
- It's probably just an animal. sa jag.
Om ni tycker att den är bra så får ni gärna rekomendera den för andra!
Ska nog börja skriva på nästa kapitel ikväll men är inte helt säker på om den kommer upp på bloggen just idag, annars blir det imorgon! :)
CHAPTER 08 - Hide And Seek
(Ja, Justin. Men lova mig en sak..?)
(Lova att inte bli kär.)
Jag ville verkligen inte verka egenkär eller något. Men jag vet att alla kan falla för någon, vem som helst. Jag ville bara inte förstöra för honom. Det är så svårt att förklara men så är det.
PROVAR EN NY SAK DÄRFÖR DET SER ANNORLUNDA UT!
Jag glömde helt bort tiden och snart ringde det på dörren. Fan, tänkte jag för jag skulle ha varit på nedervåningen och öppnat själv men det var försent. Jag hörde hur min pappa öppnade och lät förvånad och lite irriterad. Jag sprang ner för trappan och såg hur de båda stod och pratade.
- Hey, I'm Justin and I'm here to pick up your daughter. I assume that Stella has talked to you/Hej, det är jag som är Justin och jag är här för att hämta din dotter. Jag antar att hon har pratat med dig?
- No she hasn't. In fact I'm going to talk to her right now/Nej det har hon inte. Faktum är att jag ska prata med henne på en gång. Han smällde igen dörren.
- Pappa! Vet du vem det där är? Du kan ju inte bar...
- För det första så är det Justin Bieber som du nyss smällde igen dörren på och för det andra så är jag 17! Dessutom ska vi hänga som kompisar!
- Det spelar ingen roll! Du stannar här! Och ta av dig klänningen!
- Of course, is everything alright/Självklart, är allt okej? Frågade han.
- Yes/Ja. Jag insåg inte hur sur jag lät.
- Nice ca/Snygg bi... Justin hade tydligen bestämt sig för samma sak.
- You first/Du först, sa han.
- Nice car/Snygg bil!
- Haha thanks/Haha tack!
- If it's okay with you I would like to just talk to you/Om det är okej så skulle jag bara vilja prata med dig.
- Okay/Okej. Jag blev glad. Maybe a walk in the park/Kanske en promenad i parken?
- How long will you stay/Hur länge stannar du? Frågade jag förväntansfullt
- Just a week/Bara en vecka...
- Actually no. I should leave today but I wanted to stay here with you if that's okay/Faktiskt inte. Jag skulle egentligen åka idag men jag ville stanna här med dig om det är okej?
- Oh my Bieber, Yes/ "Oh my Bieber", Ja!
- Hahahaha did you just said "Oh my bieber"/Hahahaha så du nyss "Oh my Bieber"?
- Ehm... No/Ehm... Nej. Jag rodnade. Jag hade sagt det för många gånger så jag inte ens tänkte på det längre. Han drog mig till sig och kramade om mig och vi skrattade.
Allt fungerade grymt tills Hanna kom till oss.
- Sååå Stella, vem är det där? Vad skulle jag säga?
- Ehm.. Min kusin! Han heter... Tomas! Han är döv och stum.
- Eh... Jaha okej men då har han ju ingenting emot att jag kritiserar hans kläder. Hon började gå runt honom och sa efter ett tag;
- Vänta här nu.. Jag känner igen honom. Och varför har han så mycket kläder? Och varför har du knappt några?
- Hanna.. Släpp det. Jag såg på henne att hon blev både sur och besviken och sa sedan hejdå till mig och "Tomas".
- Who's that/Vem är det?
- My best friend... I hate to lie to her/Min bästa vän... Jag hatar att ljuga för henne.
- Then why didn't you tell her/Men varför sa du inte sanningen då?
- Because she wouldn't leave us alone/För att hon aldrig hade lämnat oss ifred. Come, let's go somewhere else where no-one will find us/Kom, vi går till ett annat ställe där ingen hittar oss.
Jag tog med honom där jag aldrig tagit med någon förut. Det var en gammal övergiven lada mitt inne i en skog. Jag brukade sova där när jag behövde vara själv eller bara ville sova borta.
Justin tog min hand och höll hårt om den
- Justin, are you scared/Justin, är du rädd? retade jag honom med.
- No.. I thought you where/Nej... Jag trodde du var det.
- Yeah right/Jo visst.
- It's really old here, isn't it/Det är väldigt gammalt här, eller hur? Han lät lite tveksam.
- Yeah, but it's nice on the inside. This is like my second home. And you're my first guest/Jo, men det är fint på insidan. Det här är som mitt andra hem. Och du är min första gäst. Vi gick in och han tyckte faktiskt att det var riktigt hemtrevligt.
- So.. Should we stay the nigh/Så.. Ska vi spendera natten här?
- Stella, There's only one bed/Stella, det finns bara en säng.
- Yes, Justin. Why would I need two beds? And we both fits in it/Ja, justin. Varför skulle jag behöva två sängar? Dessutom får vi båda plats i den.
Har försökt att få upp detta sen igår kväll. Hoppas det blev lite längre än vanligt för det är nu jag kan börja skriva lite längre kapitel!
Jag kan avslöja en sak om nästa kapitel... Stella kommer berätta en spökhistoria och sedan kommer de höra någonting utanför. Ett spöke kanske?
CHAPTER 07 - Just A Phonecall Away
- Hey Stella, do you remember me? We met outside my concert yesterday. Justin Bieber? Jag började "fangirla" tyst för mig själv men rösten var stadig och säker när jag svarade.
(Hej Stella, kommer du ihåg mig? Vi träffades utanför min konsert igår. Justin Bieber?)
- Let me think.. I think I remember you... Hm..
(Ja okej jag fattar, haha)
- So, Justin.. What do you want? Jag försökte låta så snäll men samtidigt "cool" som möjligt.
- I was actually wondering if you know some place that I could hang out today?
(Jag undrade faktiskt om du visste något ställe jag kunde hänga idag)
-Oh.. I don't know... Min röst lät lite sorgsen.
(Åh... Jag vet inte.)
- Stella? I'm asking you out. Jag började fnittra lite.
- Yeah, i knew that. Det visste jag inte. I know the perfect place.
(Ja, det visste jag. Jag vet det perfekta stället)
(Jag förstår. Fotograferna?)
- Yeah. And also the fans...
(Ja. Men också mina fans...)
- I love them, I really do... But sometimes I have to choose and tomorrow I prefer to choose you.
(Jag älskar dem, det gör jag verkligen... Men ibland måste jag välja och imorgon föredrar jag att välja dig.)
Jag rodnade och förstod hur han menade. Jag hade inte fått spendera en enda sekund med honom om han visade sig.
- Well, I guess i will see you tomorrow?
- Yes Justin. But promise me one thing..? Jag tog ett djupt andetag.
(Ja, Justin. Men lova mig en sak..?)
(Lova att inte bli kär.)
Jag ville verkligen inte verka egenkär eller något. Men jag vet att alla kan falla för någon, vem som helst. Jag ville bara inte förstöra för honom. Det är så svårt att förklara men så är det.
