Let's forget that this happened

Tidigare:
Hannas perspektiv; Läraren pratade på men mina ögon och öron hade fastnat för något annat. På skolgården kunde jag se Stella och Fredrik sitta i diket och skratta. Varför var hon med honom för? Varför skrattar de? Vad skrattar de åt? Om jag inte såg fel så såg det faktiskt ut som att hon njöt av hans sällskap, att hon tyckte om honom. 
Svikare. Hon såg ju hur jag kollade på honom dagen innan. Min längtan efter henne försvann. Jag ville inte träffa henne. Egentligen hade hon inte gjort något fel men allt kändes så konstigt. Det hade varit vi två. Själva utan någon annan i skolan och sen kom han och hon var redan så bra kompis med honom, hon som hade svårt med nya människor. När de väl kom i klassrummet kunde jag inte göra något annat än att kolla argt på henne. För det var ju trots allt det jag var. Arg.

- Men vad har hänt med er två? Min lärare stod och kollade på både mig och Fredrik.
- Vi ramlade…
- Det var mitt fel. Fredrik försvarade mig.
- Nå, gå och tvätta av er det värsta och kom sedan tillbaka. Hon förde ut oss ur klassrummet och jag visade vägen till toaletterna.
- Bra start, skrattade han fram.
- Äsch… Berit är den minst stränga läraren. Jag kan tänka mig att vi lär skratta åt detta med henne snart.
Vi kom fram till toaletterna och jag gick in. Men jag var inte ensam, Fredrik följde fortfarande efter mig som en svans.
- Du vet, det finns minst 5 andra toaletter. Vi behöver inte trängas på samma.
- Du är helt lerig på ryggen, vem ska annars få bort det? Han hade en poäng. Som tur var hade båda två jackor på oss så våra tröjor klarade sig. Dessvärre var byxorna helt grå. Lite pinsamt och obehagligt var det allt när Fredrik skulle ta bort leran som var på baksidan av mina byxor men han hjälpte ju bara till och dessutom hjälpte jag honom med samma sak. När vi var klara var vi båda dyngsura och hela toaletten var lerig. Så då var det bara att städa där också och den tiden vi blev klara med det hade hela lektionen gått.
- Stella? Är ni här inne? Berit stod och väntade på oss.
- Kom Fredrik, det är bäst att vi går nu. Jag öppnade dörren och bad om ursäkt. Vi förklarade hela situationen och att det var Fredrik som skulle börja i vår klass och som förväntat brast hon ut i skratt.
- Jaja, ni får ta hem det här och plugga till imorgon. Hon räckte fram en bunt papper med bråktal och gick sedan där ifrån. Det visade sig att vi hade håltimme ända fram till lunch så jag gick för att leta upp Hanna men jag kunde inte hitta henne någonstans. Varför hade hon stirrat på mig som att jag vore den hemskaste personen i världen? Vi gick runt i skolan ett tag men satte oss sedan vid ett bord i kafeterian.
- Vad gillar du för musik? Frågade jag i brist på någon annan intressant fråga.
- Faktiskt så älskar jag Justin Bieber.
- Gör du? Jag lät både förvånad och glad.
- Ja. Jag var faktiskt på hans konsert här i Stockholm.
- Jag med!
- Åh! Vart stod du då? Sen kom jag på det. Jag var ju aldrig på hans konsert.
- Eller… Alltså. Det är svårt att förklara... Jag kände hur en tår ville tränga sig förbi. Inte nu. Inte här, snälla. Jag stod i kö, men kom aldrig in på grund av en falsk biljett. Jag hade ju glömt bort att jag aldrig var på konserten utan med honom efteråt…
- Åh, jaha. Vad tråkigt…
- Men hur var det för dig då? Stod du nära?
- Jag stod nästan längst fram och jag hade meet and greet också så jag fick faktiskt prata med honom och en kram, haha. Men jag gillar bara musiken, jag är inte kär i honom. Jag såg hur han trodde att jag hade missuppfattat allt. Men allt jag brydde mig om var kramen.
- Visst är hans kramar sköna?! Oj. Eller… Jag menar… Var de sköna? Jag hostade till. Ingen skulle tro mig om jag berättade sanningen.
- Haha Stella jag tänkte inte på det. Nej just det. Vad dum jag var.
- Haha okej. Ska vi gå och äta? Tiden hade gått jättefort och det gjorde resten av dagen också. Efter lunch hade vi bara svenska och sen slutade vi. Jag såg inte Hanna mer den dagen och jag undrade verkligen vad som hade hänt.

- Gud! Vad fint ni har det! Vi hade knappt klivit innanför dörren när Fredrik sa det. Jag visade honom runt och komplimangerna fortsatte komma. Jag utelämnade mitt rum då det var väldigt stökigt. Han försökte ta sig in ett par gånger men det visade sig att jag var både mer envis och stark så det slutade med att vi till slut gick ner till köket, tog en smörgås var och sedan började vi med matten.

- Jag fattar verkligen ingenting! Jag stirrade rakt ner på mitt papper där jag inte hade skrivit ett enda tal och kollade sedan på Fredriks papper. Han var redan på fjärde uppgiften.
- Vad är det du inte förstår? Han satt mittemot mig men flyttade sig för att kunna hjälpa mig.
- Hur man räknar ut bråk.
- Kolla här. Han pekade på det första talet. Du har fem fjärdedelar och ska skriva det i blandad form, hur skriver du då?
- Vad är blandad form? Jag kände mig efterbliven på riktigt.
- Jo men nu är det ju i bråkform. Fem fjärdedelar är ju en hel och en fjärdedel eftersom att det går fyra fjärdedelar på en hel. Förstår du nu?
- Lite mer kanske. Det visade sig att jag kunde en hel del. Jag hade alltid haft svårt med matte men det var något med sättet Fredrik hjälpte mig på som gjorde att jag klarade det. Hans röst lät vänlig, inte otålig som lärarnas. Efter att ha jobbat matte i en och en halv timme kom pappa hem.
- Stella? Hördes det från hallen.
- I köket, ropade jag tillbaka. Pappa kom in och Fredrik ställde sig upp och hälsade på honom. Han berättade att han nyss flyttat in i huset mittemot och att han börjat i min klass och erbjudit sig att hjälpa mig med matten.
- Och sen ska vi till honom och spela piano, sa jag med en rätt barnslig röst. Jag vet inte varför jag lät just så men jag var så glad över att äntligen få lära mig piano och om det gick så bra med matten kanske det inte skulle bli så svårt att lära sig något annat som Fredrik hjälpte mig med. Pappa kollade på mitt mattepapper och blev glad.
- Har du lärt henne det här idag?
- Ja, hon är jätteduktig. Fredrik trodde verkligen på mig, det hörde jag.
- Får jag fråga hur du lyckades? Pappa hade suttit i flera år och försökt lära mig just det här och Fredrik klarade det på någon timme, klart han undrade hur han lyckades.
- Det gäller att ge henne tid att förstå och visa hur man gör. Sa han.
- Jaja, vad du än gjorde är jag otroligt tacksam.

Det förvånade mig väldigt mycket att pappa inte ens ifrågasatte att en kille var hemma hos oss. Hade han helt släppt på den regeln? Jag var väldigt tacksam över det för Fredrik och jag hade lärt känna varandra väldigt bra på bara några timmar. Det kändes faktiskt som att jag varit hans vän i flera år. Vi plockade ihop våra saker och gick vidare till honom som bestämt. 

Mellankapitel. Det kunde inte hända så mycket och det kan inte hända något stort i varenda del ;)

Imorgon hinner jag inte skriva men får jag kommentarer på detta kapitel eller på de två innan så kommer det ett kapitel på tisdag :D