Let's forget that this happened

Tidigare:
Ett tag slog det mig faktiskt, att allt detta bara kanske var en dröm. Att ingenting var sant. Kanske hade det inte alls gått två veckor. Kanske hade det bara gått en natt. Självklart inte att konserten var en dröm, men allt efter jag satt mig i den där gränden. Tänk om det inte fanns en dörr där mitt framför mig där han klev ut. Låt oss säga att jag hade somnat. Jag kanske bara hade blivit så uppriven att min hjärna, eller kanske mitt hjärta, hade hittat på en egen liten kärlekshistoria men sedan kommit på att det var mig den handlade om. Den kunde inte ha ett lyckligt slut. 
Men den tanken släppte jag. Det här hade hänt. Jag hade ju inte vaknat upp i gränden några timmar senare. För jag vaknade faktiskt i min säng den morgonen, första gången jag gick till skolan på två veckor, första gången jag pratade med Fredrik. Början på något nytt. 

- I’d like to be everything you want. Hey girl, let me talk to you, mimade jag fram på vägen till skolan. Även fast själva Justin Bieber hade svikit mig så hade ju inte musiken gjort det. Och det var ju för musiken jag var ett fan. Det var något som drog mig till just ’Boyfriend’. Jag vet inte varför eller vad det var men det kändes nästan som ett slags tecken. Som att någon ville säga något. Låten hade aldrig direkt haft någon mening för mig men nu började den få det. Jag var helt inne i mina egna tankar när bilen kom rakt mot mig.
- Men Gud! Försöker du ta livet av dig eller? Jag låg ner på marken och blundade. Här, ta min hand jag hjälper dig upp. Jag kollade rakt in i ett par främmande ögon. Jag rodnade lite och la min hand i hans och han drog mig upp på fötterna. Har du ont någonstans?
- Nej. Jag måste ha missat bilen…
- Och tutan? Vilken tur att han hann stanna. Är du säker på att du inte har gjort illa dig? Ditt huvud kanske?
- Jag mår bra. Jag kanske lät lite för sur, men han lät mig inte vara. Bilföraren sprang ut och frågade hur det gick och jag sa att jag mådde bra ännu en gång och började sedan gå mot skolan igen.
- Vänta..! Han gav sig verkligen inte. Vart ska du?
- Till skolan, dit de flesta i vår ålder är på dagarna.
- Går du i tvåan? Jag nickade. Jag med. Jag är Fredrik. Självklart var det Fredrik.
- Jaha, men kom då. Vi blir sena.
- Går du i musikklassen? Jag nickade. Så vi går i samma klass? Frågade han.
- Ja, enligt Hanna ska vi det.
- Hanna? Han kollade frågande på mig.
- Ja, ni bytte nummer igår.
- Just det, hon. Vi började gå mot skolan. Jag gick med raska steg med Fredrik som en svans. Måste du gå så fort?
- Ja, om jag ska komma i tid! Han försökte hänga med i mitt tempo så bra han kunde. Så, varför har du flyttat hit för? Han hade ju inte varit något annat än snäll mot mig så varför skulle jag vara motsatsen?
- Äsch, vi flyttar rätt ofta. Pappa har fått ett jobb här. Men också för skolan. Har alltid varit intresserad av musik. Vad spelar du? Han gav mig ett vänligt leende.
- Gitarr och så sjunger jag lite. Du då?
- Piano. Mobba mig inte.
- Det gör jag inte? Jag har alltid velat ta pianolektioner men har aldrig haft tid.
- Har du tid nu då?
- Nu? När jag är på väg till skolan? Hur tänkte han?
- Nej inte precis nu på sekunden.
- Hurså?
- Jag kanske kan lära dig. Privatlektioner. Han log mot mig.
- Det lär ta ett tag, jag är inte typen som lär sig snabbt…
- Jag har tid. Har du? Jag sken upp. Ville han verkligen hjälpa mig?
- Ja. Sedan blev det tyst ett litet tag. Vi gick jämsides och jag började sparka på en kotte och tills den hamnade på Fredriks sida av vägen och vi började passa varandra.
- Vad sägs som idag efter skolan?
- Va? Jag hade redan glömt bort vad vi hade pratat om bara några minuter innan.
- Om privatlektioner? Du kan komma hem till mig efter skolan och så börjar vi idag. Han såg väldigt engagerad ut.
- Åh… Idag måste jag göra läxor, har inte varit i skolan på ett tag.
- Har du varit sjuk? Vad skulle jag svara?
- Ja, det kan man säga.
- Om vi gör så här då, Vi går hem till dig och så kan jag hjälpa dig med dina läxor och sen fortsätter vi hemma hos mig med att lära dig piano?
- Varför vill du hjälpa mig egentligen?
- Du verkar vara en snäll person och dessutom behöver jag lära känna folk. Du bor väl mittemot mig? Jag antar att detta var hans sätt att få vänner, att hjälpa dem med vad de än behövde hjälp med.
- Ja det gör jag. Okej men vi gör så då. Vi log mot varandra och han puttade till mig lite och sprang sedan ifrån mig.
- Vad gör du? Jag skrattade och sprang efter honom. Precis när jag skulle ta tag i honom så slank han undan och jag ramlade rakt ner i diket. Vi var precis utanför skolan och tiden hade runnit iväg. Lektionen hade redan börjat.
- Oj då, gick det bra? Jag mumlade något osägbart och låtsades ha ont och sträckte mig efter hans hand och han höll ut den. Han var på väg att dra upp mig när han halkade till och det slutade med att vi båda satt i diket, helt leriga. Jag började gapskratta och mössan jag hade på mig drog Fredrik över mitt ansikte och så började han skratta också. Vi hjälpte varandra upp och nu skyndade vi oss in till lektionen.
- Förlåt för att vi är sena, fnittrade jag fram när läraren släppte in oss i klassrummet. Det första jag såg var ett en iskall blick rakt mot oss.

Hannas perspektiv:
Hanna hade sagt kvällen innan att hon skulle till skolan men än så länge hade jag inte sett skymten av henne. Klockan tickade och det ringde in. Jag skyndade mig in i klassrummet och satte mig vid fönstret. Läraren ropade upp våra namn.
- Hanna?  Jag räckte upp handen.
- Amanda? Lisa? Jonathan? Elias? Stella? Stella? Hanna? Jag satt och dagdrömde men blev helt plötsligt avbruten. Skulle inte Stella komma idag? Alla blickar vändes mot mig. Självklart hade alla frågat vart hon var och varför hon var borta så länge, men jag hade undvikit att svara.
- Jo. Hon kommer nog snart. Det hoppades jag verkligen för jag visste inte hur mycket längre jag klarade skolan utan henne.
- Nå, vart var vi? Jo... Läraren pratade på om matematik men mina ögon och öron hade fastnat för något annat. På skolgården kunde jag se Stella och Fredrik sitta i diket och skratta. Varför var hon med honom för? Varför skrattar de? Vad skrattar de åt? Om jag inte såg fel så såg det faktiskt ut som att hon njöt av hans sällskap, att hon tyckte om honom.
Svikare. Hon såg ju hur jag kollade på honom dagen innan. Min längtan efter henne försvann. Jag ville inte träffa henne. Egentligen hade hon inte gjort något fel men allt kändes så konstigt. Det hade varit vi två. Själva utan någon annan i skolan och sen kom han och hon var redan så bra kompis med honom, hon som hade svårt med nya människor. När de väl kom i klassrummet kunde jag inte göra något annat än att kolla argt på henne. För det var ju trots allt det jag var. Arg.

WOW, Vilken vändning va? Vad kommer hända nu? 

Ny design och allt! Bara jag som älskar den? Trodde väl inte det.