Let's forget that this happened

- Åh, min lilla flicka! Skrek pappa samtidigt som han sprang ut ur huset och kramade om mig, Jag trodde aldrig att du skulle komma tillbaka! Jag började gråta ännu mer, men nu var det inte bara tårar av sorg, utan också av glädje. Tänk att en person kunde bry sig så mycket om just mig!
- Tack, ni har varit till stor hjälp men nu tror jag att vi klarar oss, sa han till poliserna och de tackade och åkte vidare. Egentligen hade de inte hjälpt till med något i letandet efter mig, men de hade nog hjälpt pappa att må lite bättre. Jag kunde verkligen se hur orolig han varit men jag menade ju inget när jag bara stack... Det var ju inte meningen att vara borta i flera dagar. Något sånt här hade jag Aldrig gjort förut. Pappas lilla flicka, det var jag det. 

- Kom nu gumman, så går vi in och pratar lite. Han tog mig i handen och vi gick in till köket. Han drog ut en stol till mig och jag satte mig. Själv gick han och kokade kaffe och té. Vi båda förstod att detta skulle bli ett långt samtal. 

 

- Pappa.. Förlåt.. Jag ville ba..

- Stella, det är jag som ska be om ursäkt. Förlåt för att jag inte låter dig ha de vänner du vill. Jag borde ha förstått att du verkligen ville prata med din idol. Jag blev bara så chockad. Han log och jag grät. 

- Hade jag fått göra om det... Spola tillbaka tiden.. Hade jag aldrig stuckit. 

- Men varför inte det? Han såg väldigt fundersam ut.

- Visst, jag hade en underbar tid med Justin. Vi var verkligen oss själva. Eller, jag var det.. Jag visste inte att han var så bra på att agera..

- Men? Hur menar du nu? Vänta.. Gråter du inte för att Justin har åkt?
- Jag vill inte träffa honom ändå. 
- Stella, du kan inte säga lite i taget. Tänk på att jag inte varit med er de här dagarna! 
- Okej.. Så här var det.. Och så berättade jag allt. Jag berättade till och med om kyssen. Kanske inte så detaljerat men. Vi skrattade åt det roliga som Justins outfit och när jag berättade den gamla historien om ladan. Men det roligaste enligt både mig och pappa var när Hanna helt plötsligt stod på knä utanför fönstret. Jag berättade om hur vi yrade runt i halva stan för att hitta hotellet och när jag väl kom fram till den sorgliga delen sprutade nästan tårarna ur mig. .. Och sen fick jag följa med Justins ena livvakt ut ur hotellrummet och han gav mig de här pengarna, som tack för besväret. Jag fick inte ens ett hejdå..

Pappa satte sig på knä bredvid mig och kramade mig länge.
- Jag är så ledsen. Hade jag kunnat kontakta honom hade jag fått honom att ångra smärtan han skapat inom dig, det lovar jag att jag hade! Han torkade mina tårar och jag gick sedan upp till mitt rum. 

 

Fel val. Jag såg Justins ansikte överallt när jag öppnade dörren. Jag fick panik. Jag kunde inte göra något annat än att bryta ihop. Jag sjönk ihop på golvet och låg där ett tag innan jag slutade gråta. Det var som att tårarna tog slut nästan. sorgen jag känt växlade till ilska och jag ställde mig upp och gick rakt mot väggen. Jag rev ner en, sen två och det slutade med att jag rev ner varenda affisch jag hade. Det var över 300. Jag brydde mig inte om hur länge jag hade samlat. Jag klarade inte av att se honom! Det tog inte så lång tid. Jag rev ner flera i taget och samlade sedan ihop alla i en hög, störtade ut ur rummet, ner för trappan och ut på baksidan. 

Min pappa hade en tunna där han eldade gamla grenar och pinnar. Det var perfekt. Jag hämtade en stol och en tändare och la ner en affisch i taget. Jag ville se hans ansikte brinna upp. Inte bokstavligt talat, men ni förstår. Det tog väldigt lång tid och jag kommer ihåg att min pappa stod i vardagsrummet och kollade på mig. Han såg väldigt oroad ut. När det började bli kväll kom han ut med en filt och en kopp varm choklad. Vid den tiden hade jag bara 25 affischer kvar men det slutade ändå med att jag satt ute tills långt in på natten.