Let's forget that this happened

Tidigare:

Det var en sådan natt där jag knappt fick någon sömn. Jag låg och vred mig men hur jag än gjorde hittade jag aldrig styrkan att somna. Kanske var det så att jag inte hittade viljan heller. Jag vet, det låter så patetiskt. Det är bara en kille. Jag försökte verkligen intala mig själv. Det är bara en förälskelse, det kommer gå över förr eller senare, men jag trodde inte på det. Jag litade inte på mig själv. Var det så här det kändes att vara kär? Jag vet inte, det var ju första gången för mig. 

Det andra som bekymrade mig den natten var det Hanna sa. Det här kommer du få ångra, Stella. Orden ekade i mitt huvud. Vad menade hon egentligen? Ångra vad? Att jag blivit vän med Fredrik? Att han, inte jag, han, försökte kyssa mig? Och det ledde till en tredje sak att bekymra sig över. Var jag inte självisk? Där låg jag i min säng och lät klockan ticka, timmarna gå och tyckte synd om mig själv. Hade jag kunnat hade jag gett mig själv en rejäl utskällning om att det finns viktigare saker i livet – och att se saker ur en annan synvinkel, ur någon annans perspektiv. Jag låg där i alla fall och bekymrade mig över att Fredrik – nästan – hade kysst mig. Jag låg där och undrade om det var fel på mig. Nästan alla jag kände skulle bli överlyckliga över att en kille försökt kyssa dem och att en kille var intresserad av dem. Men inte jag. Jag var ledsen. Jag ville skrika och slåss. Det betydde att han gillade mig. Det betydde att han inte såg på mig som en vän, vilket jag behövde att han gjorde. Helt plötsligt hade rummet fyllts av ljus från solstrålar och det knackade på dörren.

- Kom in, mumlade jag och märkte att mitt alarm stod och tjöt. Hade jag kanske sovit ändå? Men jag kände hur utmattad jag var och bestämde mig för att jag var vaken men omedveten om vad som hände i den ”riktiga” världen utanför mitt huvud.
- Stella? Fredrik klev in. Jag satte mig upp med ett ryck. Vad var klockan? Upp och hoppa, vi kommer för sent! Jag satt och läste av hans ansiktuttryck. Nej, inget var förändrat. Vi kunde åtminstone undvika gårdagens händelse för stunden men vi båda visste att någon gång behövde vi ta itu med det. Jag hade bara hoppats på att det inte skulle bli senare samma dag.

- Vad fin du är idag. Fredrik kollade på oss medan vi gick med raska steg mot skolan. Jag hade hoppat ur sängen, slängt på mig simpla kläder och satt upp håret i en enkel tofs och hoppat över sminket. Jag letade efter ironin i både tonfallet och i hans ansiktsuttryck men jag kunde inte hitta det. Var han allvarlig?
- Vadå var jag inte det igår eller? Jag försökte skämta bort det.
- Jo, det är klart. Men nu har du inget smink… Du är vacker, Stella. Jag blev tyst, på vilket sätt menade han? 
- Fredrik…  Jag stannade upp.  Vi är vänner. 
- Jag vet?
- Nej, vi är vänner. Bara vänner. Och det vill jag att vi ska fortsätta vara. Jag hade aldrig gjort det här förut, jag visste väl inte vad man skulle säga eller göra.
- Okej, det är lugnt. Vi kanske uppfattade saker fel bara.
- Precis. Jag puffade till honom med armen och vi fortsatte gå. Det gick förvånansvärt lätt och snart kändes det som vanligt igen.

- Så.. vem är han? Han kollade på mig som att han visste något.
- Vem? 
- Din kille. Eller din ’crush’?
- Å, ingen. Ingen alls. Han genomskådade min lögn. Jag undvek hans blick och gick snabbare, självklart hade han svårt att hänga med.

- Hanna då? Hon är väl söt?
- Jo… Men jag känner henne inte ju. Jag skrattade åt honom.
- Innan igår kände du inte mig heller.
- Du förstår vad jag menar…
- Ja. Jag kanske inte borde ha berättat något men jag kunde inte låta bli att hjälpa min bästa vän. Hon gillar dig i alla fall. Han blev tyst. Jag såg att han rodnade och även fast han kollade bort kunde jag se hans leende som verkade växa sig större och större för varje sekund som gick.

Väl inne i klassrummet märkte jag att allt inte stod rätt till. Allt kändes så stelt när jag gick från dörren till min plats. De flesta satt och viskade om mig. Jag kunde höra att de nämnde mitt namn och skrattade till hånfullt, de andra satt bara och glodde. Längst bak i klassrummet satt Hanna.

Jag kunde inte tyda hennes ansiktsuttryck. Sorgen, men ändå… kaxig? Läraren babblade på men jag lyssnade inte. Hela lektionen gick till att tänka på vad som nyss hänt. Egentligen tror jag inte att någon koncentrerade sig speciellt mycket den lektionen. Lite överallt i rummet hörde jag folk som skrattade åt mig. ”Patetiskt”, ”hon är ju helt sjuk” och ”Hon måste sluta leva i en bubbla och inse fakta” var några av orden jag fick fram i mitt huvud. De hade fått veta något om mig. Men vad? Sen såg jag. Det var ur Fredriks telefon. Ett mms med en bild på mig och Justin. Först undrade jag hur han kunde fått den eftersom han inte kände någon men jag insåg snart hur det låg till. Hanna.

***

- Stella, inte visste jag att du var så bra på photoshop! En av de ”coola” i klassen kom fram till mig. Du borde bli författare eller nåt, såna historier som du hittar på.Jag blev irriterad.
- Hittar på? 
- Ja, inte tror du väl själv på det där med att DU har träffat Justin Bieber? Lägg ner.De hade samlats runt om mig, nästan alla i klassen. 
- Kom igen, vi ser ju att du har klippt in dig själv!

Jag blev ledsen. Men inte för att de höll på. Jag struntade totalt i dem. Det var just det de pratade om. Varje sekund var redan svår som det var och så måste de dra upp allt och påminna mig. Jag hade glömt bort att jag skickat en bild till Hanna på mig och Justin när vi var i ladan. Och nu hade hon sagt till alla, men de hade inte trott henne. Men det var väl lika bra.

Visst är det konstigt? Även om jag var helt förkrossad så brydde jag mig. Jag skulle aldrig kunna säga det till någon. Media skulle förstöra honom totalt. Även om han förstört mig så kunde jag inte göra samma sak mot honom. Det känns som det var mycket större när det gällde honom. Då var det inte bara hans känslor som påverkades, utan hans rykte och kanske till och med karriär. Jag vet inte men jag vågade inte riskera det.

Jag trängde mig förbi dem och höll sedan låg profil resten av skoldagen. Fredrik hängde lite med killarna och Hanna såg jag inte skymten av idag heller. Lika bra det. Jag var så besviken på henne. Det jag gjorde var inte medvetet men hon… Nej. Jag kunde tydligen inte lita på att något jag sa eller gjorde skulle stanna mellan oss två.

Fredrik följde med hem till mig efter skolan. Vi båda undvek att prata om det som hänt i skolan. Jag antar att han kanske inte tänkt på det eller hört allt, eftersom att han var nervös inför att börja i en ny klass och dessutom var han en av de som inte stod med när de frågade ut mig. Istället försökte jag glömma det så jag började prata om händelser från min barndom och Fredrik deltog aktivt i samtalet. Jag märkte hur tråkigt liv jag verkade ha jämfört med honom. Egentligen var hans liv inte så överdrivet intressant, men mitt verkade bara så tråkigt.

Det hann bli kväll och vi började bli uttråkade. Helt plötsligt tog Fredrik min mobil och frågade om jag hade något roligt i den. Jag försökte ta tillbaka den först men gav med mig snabbt. 
- Du får väl se efter, sa jag samtidigt som jag var på väg ut ur rummet och in på toaletten. Jag kom precis in i rummet igen när det knackade på dörren. Fredrik vände sig om och såg förvånat på mig.

-Stella, varför är det fullt med bilder på dig och Justin Bieber här?

Om ni bara visste hur nära slutet vi är...