Let's forget that this happened

 

 

- Ursäkta röran, fredrik stängde igen ytterdörren efter oss. Vi flyttade in för fyra dagar sen. Han försökte komma med massa ursäkter om fler saker men jag avbröt honom.
- Fredrik, det är lugnt. Jag förstår. 

- Pratar jag för mycket? För det brukar jag alltid göra. En gång...
- Fredrik? Jag kollade på honom och skrattade åt honom. Jag såg att han rodnade för kinderna blev rosenröda men snart attackerade han mig. Han slog armarna i kors runt om mig och höll fast mig men jag var starkare än han trott och drog mig lätt undan. Jag började springa och han sprang efter. Jag förvånades över hur stort och luftigt han bodde medan vi sprang runt eftersom det aldrig verkade ta slut. Dock så sprang vi runt i olika rum men varje dörr ledde till ett nytt rum och ibland fanns det två dörrar så man kom in i ett rum man redan varit i. Jag kom fram till köket och såg hur köksdörren var öppen så jag sprang ut. Bara någon meter utanför dörren halkade jag till och i all hast snubblade fredrik över mig och skratt ur bådas munnar brast ut men vi blev snabbt avrbutna. 
- Men.. Vad gör ni här ute i kylan? Fredriks mamma stod och kollade förundrat på oss båda. Jag reste på mig, torkade bort lite smuts från byxorna samt händerna och skakade hand med henne. 
- Stella, jag bor tvärs över gatan och går i Fredriks klass. 
- Marlene. Och vad gör ni där nere på marken?

- Stella är så kort och därför bestämde jag mig för att se världen ur hennes synvinkel. Han kunde inte hålla sig för skratt men jag gav honom en arg blick fast det dröjde inte länge förrän leendet trängde sig förbi. 
- Nej, ni måste vara väldigt kyliga, kom in så får ni varsin filt och en kopp varm choklad! Det visade sig att Marlene var en sådan mamma som inte kunde låta bli att förmå sitt barn med ompysslingar, trots att han var 17 år. Men vi sa inte emot till en kopp varm choklad. Vi gick bort till vad jag hade förväntat mig skulle vara ett gammeldags piano men istället stod jag framför en svart flygel där locket stod halvt öppet. 
- Wow, den är fantastisk! Jag menar, det är något av det finaste pianot jag sett! Jag kan tänka mig att det såg ut som jag tappat hakan för det var så det kändes.
- Både mamma och pappa har spelat piano sen de var små så det är vid flygeln vi samlas och spelar fyrhändigt och ibland sexhändigt. Det är svårare, men det går. Fredrik förde mig fram till den avlånga bänken och placerar sig själv bredvid mig. Strax därpå kommer Marlene med två koppar fulla med grädde, marshmallows och kokhet choklad. Hon ställer sig bakom oss och lägger försiktigt på en stor och varm filt på våra ryggar. 
- Mm, Gud vad gott!
- Åh, vad glad jag blir! Jag har smällt lite mjölkchocklad och hällt i, men resten är mitt hemliga recept! 
- Mamma... Fredrik kollade på henne men jag kunde inte se hans blick. Någon sekund efter vände hon på klacken, mumlade något om att förbereda maten och försvann ur rummet som verkade vara avsett som ett musikrum. Där fanns både gitarrer i olika former, trummor, trumpeter och något instrument jag aldrig någonsin sett förut.
- Inte lite instrument ni har här. Jag kollade runt i rummet och fäste blicken på nya saker hela tiden, antalet instrument verkade inte ha ett stopp. 
- Hela vår släkt spelar. Det är det enda vi gör tillsammans nästan. Det går aldrig en dag utan att någon spelar något instrument. Det här rummet är det viktigaste och det enda som är helt klart i hela huset, allt annat är nerpackat i kartonger runt om i alla rum. Ska vi börja? Jag hade nästan glömt bort varför jag gått hem till honom. Okej, placera fingrarna här. Nej, här, bra. Så, nu har du gjort ett D. Han visade mig alla möjliga noter och ackord. Alla med enskilda små rörelser och namn som klon och fågeln beroende på hur handen formades. Plötsligt blev vi avbrutna.
- Stella, vill du äta här? Marlenes huvud lutades mot dörrkanten och för en sekund tyckte jag att hon såg kroppslös ut. Jag kollade på klockan och såg att den redan var kvart över sju och pappa hade noga sagt att middagen serverades klockan sju. 
- Tack, men nej tack. Pappa väntar. 
- Jag följer dig till dörren. Fredrik ställde sig upp och jag gick efter honom. Går vi tillsammans till skolan imorgon? 

- Ja visst. Jag var otroligt glad över hur snabbt vi blivit nära vänner. Precis innan jag skulle gå lutade sig Fredrik fram mot mina läppar men jag vek snabbt undan men fick ändå en puss på kinden.
- Hejdå... Sa jag snabbt och skyndade mig därifrån.

 

Varför gjorde han så? Varför ville han förstöra något så bra? 
- Så det är så man gör när man är kär? Jag snurrade runt ett varv men kunde inte se någon. Går till en annan och stoppar tungan rätt i halsen på honom? Hanna satt ihopsjunken på min veranda men ställde sig upp gick med raska steg mot mig.

- Riktigt så är det ju inte, var inte dum. Sa jag. 
- Men hur var det då? VA? Jag såg att Hannas ögon blev gråtfyllda och jag gick fram för att torka bort tåren som snart skulle glida ner för kinden men hon slog bort min arm. Nej! Tro inte att du kan såra mig och sedan vara den som torkar mina tårar. Du har orsakat dem!

- Jag förstår inte vad du menar? Är det för att jag är kompis med Fredrik så har du ingenting att vara arg över! För det första är han inte din egendom, du känner honom inte ens och för det andra så har jag rätt att vara med vem jag vill! Om det så skulle vara något mellan honom och mig så har du ingenting med saken att göra!

Hanna kollade inte ens på mig längre. Vi stod där i flera minuter innan någon rörde på sig. Hon kollade fortfarande inte på mig men log. Sedan vred hon lite på huvud för att få en klar syn på mig. Hon var helt ihålig men stod fortfarande och log. 
- Det här kommer du få ångra, Stella. Riktigt hårt. Sedan gick hon.
- Freak, tänkte jag och gick in.