Let's forget that this happened

Han berättade att det vore bäst ifall jag gick därifrån för att inte störa Justin Bieber. Jag stod helt chockerad men tänkte att det vore bäst att göra som han bad mig. När han skakade hand med mig så lämnade han pengar i min hand och sa;
- Let's forget that this happened, right? Sedan vände han på klacken, öppnade dörren och försvann fort in i rummet och nästan smällde igen dörren efter sig.
Jag förstod ingenting.

Jag stod kvar utanför Justins hotellrum i några minuter tills jag var helt säker på vad jag hört. Han ville inte ha mig där. Mina ögon blev tårfyllda och det nästan prutade ut tårar, bokstavligt talat. Jag började gå mot trapporna. Jag var inte helt säker på vilken våning jag var på men jag orkade inte vänta på hissen. Jag ville bort. Bort ifrån Justin. Jag kunde inte förstå vad han gjort mot mig så lätt. Jag var helt förstörd.
Det kändes som att jag var tio tusen meter upp i luften, som att trappstegen aldrig tog slut men till slut kom jag ner till entrén och sprang ut. Jag visste inte vägen hem eller var jag skulle, det enda jag visste var att jag skulle bort här ifrån.
Jag sprang i vad som kändes som en evighet men efter ett tag var jag framme vid en busshållplats och efter 10 minuter kom en buss som faktiskt åkte hela vägen till centralen. Inte en enda sekund av all den tid som tog bort från hotellet och hela vägen hem tänkte jag på någonting annat eller slutade gråta. Ingen paus. Mer än en timme av djup deppression och gråtattacker.

Aldrig hade jag mått så här dåligt. Jag hade lovat mig själv att aldrig gråta över en kille men det hade jag nu brytit. Hur kände jag egentligen för Justin? Kär? Klart jag var kär... kär i en lögn. Han var min idol, hade varit i 3 år. Men jag visste att det aldrig skulle vara samma sak att lyssna på hans låtar längre. Jag skulle gråta så fort jag såg en bild eller video. Inte för att jag var stolt över honom, utan för hur han kunde göra så mot mig. Allt jag någonsin gjort mot honom var att älska och stötta honom...

Jag hade helt glömt bort att sist jag såg min pappa så smällde jag igen dörren mitt framför ögonen på honom och det hade nu gått 2 dagar sen dess. Och jag kunde förstå att han var orolig över mig. Han visste ju inte mycket om Justin Bieber förutom det jag berättat men det var ju ingenting om hur han var som person privat, för ingen som inte känner honom vet ju någonting om hur han är med folk han känner. När jag väl var bara någon gata från mitt hur svängde en polisbil förbi och stannade framför mig. En polis klev ut och frågade om det var jag som var Stella Hansson. Min pappa hade verkligen varit orolig, så orolig att han ringt polisen!
Jag försökte förklara att jag faktiskt redan var på väg hem men även om jag var ca två minuter hemifrån så envisades polisen med att jag skulle sätta mig i bilen och låta dem köra mig hem. Jag antog att jag inte hade något val.
Men vad väntade när jag kom hem? Jag visste ju hur arg min pappa kunde blir och jag kunde bara gissa hur illa till jag låg..