Let's forget that this happened

Jag kan inte fatta att jag sa så där. Borde jag inte vara blyg? Lite i alla fall? Jag vet inte hur men det var något som fick mig att känna att jag och Justin alltid hade varit vänner. 
- Tell me something about yourself. Sa han. 
- Well.. I'm not lying but you made the person I am today. 
- I'm happy I did it. But exactly how did I do it? Det märktes att han var intresserad. Jag tittade ner i golvet för att försöka dölja mina tårår.
- Hey, Stella... What's wrong? Talk to me. Han öppnade sin famn och jag lutade mig mot honom där vi satt i sängen. 
- My mom... To make a long story short... She saved my life. Without her I'd never be here today. Han kysste mitt hår. The doctors gave her a choice. Me or her.. Guess who she choosed? Nu kom tårarna på riktigt. Jag hade aldrig egentligen pratat om min mamma med någon förutom pappa. Inte ens Hanna. 
- I'm so sorry... 
- Don't be. She's with me somehow, in some way, always. Vi satt där tysta i några minuter tills jag fortsatte.
- Yeah and I have been sad in all these years until you came along. Before that little youtube kid who sang so damn good, I was kind of depressed, I guess. But you made me happy everytime I got to hear your voice or the pretty face of yours. But your not pretty anymore... Han kollade på mig som om det jag sa var något dåligt. Now your hot. Your older. You're not that 15 year old boy with the hair. You're still you, but more grown up. I like it and I don't understand how people talk about how much you've changed like it's a bad thing. 
- Wow... you're so good.. Han såg faktiskt rätt chockad ut. 
- Good? 
- You talk about me like I don't do anything wrong.
- Well, you could have visit Sweden two years ago, haha. 
- But who knows? Maybe I wouldn't met you two years ago.
- Okay, you're doing everything right. 
- Everybody goes trough changes and it's so hard to stay the same when so many things has changed so much in my life. But I promise, I'm still me.
- Still Kidrauhl, right? Vi skrattade. Hur kunde allt kännas så rätt, men ändå inte? I want to ask you something, but you don't have to do it if you don't want to.

- Do you want me to sing for you?
- Yes. Han började sjunga på As Long As You Love Me. Jag började rysa redan efter första tonen, han var så duktig!

Vi satt där i sängen tills det började bli mörkt. Vi båda började bli hungriga men det enda ätbara som fanns i ladan var någon vecka gammalt godis så det fick bli vår middag.
- Oh, swedish fish! I love them!
- I know. Me too!

Medans vi satt och åt så ställde han en fråga som sedan skulle leda till en lång historia. 
- You have to tell me, what makes this place so special? 
- The fact that everyone is scared of it. You know, the legend said that there once was a man called Billy, that lived here and he was wicked or something. And he used to kidnap children and bring them here to watch them die. Slowly and painful. Vi lutade oss närmre och närmre varandra. Anyway, after the children died, their spirit lived on, in this place. But, honestly, I think it's all bullsh*t. Helt plötsligt var vi bara några centimeter ifrån varandras läppar och jag kollade in i Justins ögon. De var så vackra. Våra läppar skulle precis mötas när vi hörde någonting utanför. Jag blev livrädd och dök ner i Justins knä. Men min rädsla varade inte länge och jag gick mot fönstret för att se vad det var och Justin gick bredvid mig.
- It's probably just an animal. sa jag.

 

Men var det verkligen det?

 

Förlåt för seg uppdatering, verkligen! Vad tycker ni hittills? Gör min dag och lämna en kommentar!
Om ni tycker att den är bra så får ni gärna rekomendera den för andra! 

Ska nog börja skriva på nästa kapitel ikväll men är inte helt säker på om den kommer upp på bloggen just idag, annars blir det imorgon! :)