Let's forget that this happened

Tidigare:

Efter bara två minuter ringde det. 
- Stella? Aaaaaah jag pratade med Fredrik!
- Fredrik? Jag låtsades inte veta vad hon pratade om. 
- Din nya granne! Jag gav honom mitt nummer och vet du? Han ska börja i vår klass! Jag brydde mig verkligen inte men jag var glad för hennes skull. Vi pratade inte så länge till för helt plötsligt hade Hanna fått ett sms av Fredrik och då var jag inte så viktig längre. Det sista jag frågade Hanna innan vi la på var; Vilken dag är det idag?
Ja, jag frågade det. Jag visste inte vilken dag det var.
- Det är måndag. Det hade redan hunnit bli maj och det hade redan gått två veckor sen konserten. 

 Sedan kom den stora frågan, varför började han följa mig? Jag funderade hela kvällen men kom inte på ett enda vettigt svar så jag lät det vara osagt. 

Jag satt i mitt rum och tänkte tills klockan hann bli lite över åtta och då märkte jag hur hungrig jag faktiskt var. Hur länge kan man gå utan att äta egentligen? Hade faktiskt inte ätit så mycket alls på två veckor. Pappas försök med att komma upp med mackor och oboy hade inte lyckats så bra. Det slutade alltid med att han suckade lite smått, fundersam över vad han skulle behöva ta till om det inte blev bättre snart, ställde ner brickan på mitt skrivbord och gick ut medan jag låg knappt rörlig i min säng. Jag gick mot skrivbordet och tog en smörgås och tog en tugga. Aldrig hade något smakat så bra som den smörgåsen gjorde. Även fast den hade stått hela dagen så var den jättegod. Strax efter jag ätit upp kom pappa upp igen.

- Hej, är du uppe? Han lät förvånad men det var inte så konstigt heller. De enda gångerna jag faktiskt stigit upp från sängen och gått ut ur rummet var när jag skulle in på toaletten.
- Ja, jag kan ju inte ligga här och ruttna resten av livet. Jag log och pappa log. Jag kunde se hur glad han blev och jag tror faktiskt att han tänkte att det här var början till något bra. Dessutom var jag rätt hungrig. Jag gick mot honom där han stod vid dörröppningen. Han visste på en gång och höll ut sina armar och drog in mig i en jättevarm, kärleksfull far-och dotterkram.
- Tack pappa. Min röst lät lite annorlunda när han kramade åt mig hårt.
- Men det är ju klart…
- Nej, jag menar tack. För att du försökte försvara mig. Att inte låta någon kille såra mig alltså. Synd bara att jag inte kunde lyssna.
- Men gumman. Inget av det här är ditt fel. Det är dags att du får veta varför jag inte tillät dig att träffa killar. Jag hade faktiskt aldrig fått en förklaring på den fronten men heller aldrig frågat. Men jag hade haft mina gissningar. Med det faktum att jag inte hade några syskon eller mamma så var min pappa min enda familj och jag kunde förstå att han en dag skulle tro att han inte räckte till och att jag skulle försvinna bara för att jag skulle få en pojkvän. Men han hade så fel om han trodde det. Jag är och kommer alltid vara pappas flicka. Även om min mamma var vid liv så kunde jag veta att det inte skulle vara på något annat sätt. Men Gud vad fel jag hade. Vi satte oss ner i min säng.

- Jo, det är såhär. När din mamma var i din ålder så träffade hon en kille. En kille som tog henne med storm och hon blev förälskad. Men den här killen, han var den sämsta hon kunde ha valt. Han bröt mot lagen, han drack tills han spydde varje helg. Ja, en gång hände det faktiskt att han slog henne. Jag kollade på honom, väntade på att han skulle säga ”Men sen träffade hon mig och jag visade henne vad riktig kärlek är. Bla bla bla så levde vi lyckliga i alla våra dagar,” Men det kom aldrig. Istället kom ”Det tog ett par år att få både hennes och min förlåtelse men sekunden efter jag slog till henne visste jag att jag aldrig igen skulle vara den jag var. Jag skulle bli en bra människa och ta hand om den jag älskar mest av allt.”
- Därför ville jag inte att du ska vara med en kille. Ingen som jag inte känner. Men nu vet jag bättre. Jag förstår nu att alla inte är så som jag var. Det finns bra killar. Jag trodde verkligen att Justin var det.
- Det trodde jag med. Allting stämde nu. Min pappa hade aldrig druckit ett enda glas alkohol i hela mitt liv och talade aldrig om sitt förflutna. Han skämdes. Men pappa, du är inte samma person som innan. Du begick ett misstag, alla kan göra det. Helt plötsligt brast jag ut i skratt. Pappa kollade på mig och kunde nog inte göra något annat än att skratta, kanske inte med mig men åt mig.

Pappa gick och öppnade ett fönster. Jag hade blivit van men jag kan tänka mig att det inte luktade speciellt gott. Sedan gick han och jag kröp ner i min säng och den natten var den första gången jag sov riktigt skönt sedan händelsen.

På morgonen var jag uppe i god tid. Redan halv 6 klev jag upp ur sängen, en timme innan klockan ringde och hoppade in i en varm, skön dusch. Jag var väldigt pigg, men det var inte förvånande eftersom jag sovit flera dagar i sträck. Efter duschen gick jag ner till köket. Jag kokade några ägg och satte på kaffekokaren. Mitt i allt kom pappa ner.
- Nämen, gör du frukost?
- Ja, jag tänkte att vi kunde äta tillsammans innan jag ska till skolan. Jag visste att pappa hade haft det lika svårt som jag under den här tiden.
- Så du ska dit idag? Vad bra, så du inte missar för mycket. Han såg genast allvarlig ut.
- Jag tar hem allt de andra gjort medans jag varit hemma, har ändå ingen lust att hitta på något utomhus på ett tag och behöver ett tidsfördriv. Vi åt upp och jag gick för att sminka mig. Jag hade bara lindat en handduk runt huvudet när jag gjorde frukosten så jag började med att föna håret. I hur jag sminkade mig och fixade håret tänker jag inte fördjupa mig i men efter en 45 minuter hade jag både fixat det och satt på mig kläder. Jag var klar och redo att gå men det var fortfarande lite tid kvar. Jag satte mig vid köksbordet där pappa fortfarande satt och läste tidningen samtidigt som han rörde runt i sin kaffekopp med en liten sked, även fast kaffet i koppen var slut sen lång tid tillbaka. Jag gick och hällde upp nytt till honom och log när jag sa ”här pappa”. Jag kunde läsa honom som en öppen bok. Det jag aldrig hade tänkt på var att han kunde göra samma med mig. Helt utan en tanke på det satt jag vid köksbordet och stampade med ena foten samtidigt som mina fingrar fått tag på en penna som jag slog mot bordet upprepade gånger.
- Nervös? Skrattade pappa fram. Jodå, lite nervös var jag allt. Alla undrande blickar och frågor. Jag hade alltid haft bra kontakt med alla i klassen antingen över telefon eller facebook men hade varken varit aktiv på mobilen eller datorn. Den enda jag pratat med var Hanna och jag hoppades verkligen att hon hade förklarat läget för de mest frågvisa men inte tillräckligt mycket för att de skulle ha en aning om vem det var jag hade varit i kontakt med.

Ett tag slog det mig faktiskt, att allt detta bara kanske var en dröm. Att ingenting var sant. Kanske hade det inte alls gått två veckor. Kanske hade det bara gått en natt. Självklart inte att konserten var en dröm, men allt efter jag satt mig i den där gränden. Tänk om det inte fanns en dörr där mitt framför mig där han klev ut. Låt oss säga att jag hade somnat. Jag kanske bara hade blivit så uppriven att min hjärna, eller kanske mitt hjärta, hade hittat på en egen liten kärlekshistoria men sedan kommit på att det var mig den handlade om. Den kunde inte ha ett lyckligt slut.
Men den tanken släppte jag. Det här hade hänt. Jag hade ju inte vaknat upp i gränden några timmar senare. För jag vaknade faktiskt i min säng den morgonen, första gången jag gick till skolan på två veckor, första gången jag pratade med Fredrik. Början på något nytt. 

Jag vet inte hur mycket längre det blev, men hade jag skrivit mer så hade jag antagligen inte fått till ett oväntat slut för nästa oväntande slut är ett kapitel fram och vill inte få hur mycket som helst i ett och samma kapitel.

Jag kommer sluta be om kommentarer men räkna med att 7-10 kommentarer är minimum innan ett nytt kapitel kommer. Inte för att jag fiskar efter komplimanger eller bara kommentarer, utan för att jag verkligen uppskattar när ni tar er tid att skriva något om det jag tagit mig tid att skriva till både er och mig.