Let's forget that this happened

 

Klockan hann bli närmare halv tre på morgonen innan jag gick in. Jag vet inte exakt hur kallt det var, men jag kommer ihåg att jag knappt kunde känna varken mina fingrar eller tår. Jag gick upp till mitt rum och gick raka vägen till sängen. Mina ögon var rödsprängda och svullna på grund av alla tårar jag gråtit under dagen och natten. När jag väl lagt huvudet på kudden så somnade jag på något som kändes som en hundradels sekund. Och jag sov. Jag sov, jag sov och jag sov. I flera dagar faktiskt. Jag trodde inte att det var möjligt, men det gjorde jag. Och drömde gjorde jag. Gud vad jag drömde. 

"Justin och jag. Ute i tomma intet och njuter av varandras sällskap. Inga andra, ingenting annat, bara vi. Justin går mot mig, eller... Det är mer som att han svävar eller går i luften. han stannar bara några centimeter framför mig och jag känner hans andedräkt. Jag andas in den och sluter mina ögon och han lutar sig mot mig. Men när våra läppar ska mötas så slits han undan och någon sticker en kniv i hjärtat på mig och allt blir svart samtidigt som jag förlorar fotfästet och faller.. Jag hör ett skratt eka runt om mig och av det jag kan höra så låter det som Justins röst. Det var inget vanligt skratt som man har när man är glad, nej. Detta var ett skratt av hat, av att känna sig bättre än någon och känna hur man själv är på topp medans någon annan just fallit till botten. Och det hade jag bokstavligt talat också. Jag hade slutat att falla och där satt jag i ett mörker, på botten av ingenting. Sedan står han där mitt framför mig, en tår glider ned för min kind samtidigt som jag tar ut min arm och sträcker mig efter honom. Och han gör samma sak. Jag ler, han hånler. 
- Haha, Did you fall for that? You're pathetic. Han var inte lika klar och tydlig längre. Han började glida iväg från mig och i samma sekund som han försvann helt vaknade jag."

- STELLA? VAD ÄR DET? Hanna stod framför mig och såg helt förvånad ut.Jag kom på mig själv med att sitta upp i sängen helt dyngsur och kallsvettig. Du är helt vit i ansiktet, det ser ut som du sett ett spöke!

- Tro mig, det är nästan som att jag har det. Det tog några sekunder att få fram orden, dels för att jag darrade och grät men mest för att jag var i chocktillstånd. Hon satte sig på sängkanten och jag berättade allt. Hela historien från början till slut.

- Han ska dö.

- Nej, Hanna, det ska han inte. Men det känns som att jag kommer...

Kan man bli sjuk av kärlek?
Ja.

Okej, jag trodde inte heller på det. Inte tills jag blev sjuk av det.
Det är så svårt att få fram de rätta orden men jag ska försöka. Nej, jag tror inte att Justin gjorde mig sjuk, jag tror att jag blev sjuk av tanken på att bli lämnad av den man älskar så oerhört mycket. Lämnad på detta sätt. Jag menar, inte ens han själv hade mage att komma fram till mig och säga sanningen eller ens ett enkelt Hejdå. Varför skulle jag med till hotellet? Ville han göra det så svårt för mig som möjligt?

Jag satte på datorn och loggade in på twitter. Allt jag kunde se var Bieber-relaterat. 

THANKS SWEDEN, THANK YOU #MUCHLOVE hope to be back soon hade han skrivit. Jag blev så arg. Men mer arg blev jag när jag upptäckte vem som hade börjat följa mig...

Sooo...

 

Jag vet att jag inte har skrivit på 1000 år men jag skrev faktiskt ett kapitel för 3 dagar sen men såklart så hade jag loggats ut när jag skulle lägga upp det så att allt försvann. Därför har det inte kommit ut något förrän idag. Kapitlet är inte alls som det var för 3 dagar sen, DET ÄR SÅÅÅÅHÄÄÄR mycket bättre.

 

Svara antingen här eller på det kapitlet! 

 

10+ för nästa! fick 9 på förra, slår ni det så får ni en bonus sen! :)