Let's forget that this happened

Eftersom att det blir ett kapitel med bara Justin så skriver jag allt förutom det de säger på svenska.

---

 

Tidigare:

Det hann bli kväll och vi började bli uttråkade. Helt plötsligt tog Fredrik min mobil och frågade om jag hade något roligt i den. Jag försökte ta tillbaka den först men gav med mig snabbt. 

- Du får väl se efter, sa jag samtidigt som jag var på väg ut ur rummet och in på toaletten. Jag kom precis in i rummet igen när det knackade på dörren. Fredrik vände sig om och såg förvånat på mig.

 

-Stella, varför är det fullt med bilder på dig och Justin Bieber här?

 

---

 

Vi hade nyss kommit fram till hotellet och jag skulle strax bege mig iväg hem för att ta det lugnt några dagar. Självklart hade jag velat stanna i Sverige men jag kan inte bara försvinna och dessutom hade jag inte varit hemma på ett bra tag.

Stella satt ute med de andra och väntade på att få säga hejdå till mig. ”Hur blir det nu?” tänkte jag. Min schema är fullproppat med jobb, intervjuer och sådant. Jag hittade inte en enda lucka först men jag var så beslutsam om att jag skulle träffa Stella igen och det snart! Sedan var den mitt framför ögonen på mig. Jag skulle kunna åka hit i flera dagar utan att någon skulle bry sig. Det var mina ”semesterdagar” och jag hade ännu inte bestämt vart jag skulle. Jag bestämde mig för att överraska Stella.
- Moshe, come here, sa jag till en av mina livvakter. Han var den som var närmst och det namn som jag fortast fick upp i huvudet. Han kom in och jag gav honom en vikt lapp där det på framsidan stod;

Open when I’m gone.

Och om man vek upp den kunde man läsa;

These couple of days has been wonderful, all thanks to you. I don’t want to leave at all, but i have to.
But, I will be back. Soon. Meet me in our secret place in two weeks from now.
And remember, I really like you.

- Make sure she gets this note but she have to open it at home. Han kollade allvarligt på mig men sa sedan okej och lämnade rummet. Jag längtade redan och kände hur mycket jag saknade Stella även fast hon bara var i rummet bredvid. Jag vet inte… Det var som att hon var så långt borta men ändå så nära och jag ville bara ta hennes händer, hålla hårt och aldrig släppa taget. Jag gillade henne verkligen. Allt hade gått så fort med det var det enda jag var säker på. Jag var kär i den här tjejen.

 

- Where’s Stella? Jag hade nyss packat klart alla mina saker.
- She left.
- She what?!
- Justin, Moshe försökte hålla i mig. She’s gone.
- Without saying goodbye?
- Maybe she didn’t want to. Jag förstod inte vad han menade. Jag sprang ut ur rummet men jag såg inte skymten av henne. Så lång tid hade jag inte packat.
- Hey, look man we got to go now. Scooter såg att jag var på väg att sticka precis som Stella gjort och påminde mig om att vi hade en tid att passa. 

- You talked to her, didn’t you? Moshe nickade.

Jag hade en Teori. Stella gick utan att ta farväl… för att det inte fanns något att ta farväl till. Jag skulle tillbaka och kanske ville hon spara den pinsamma stunden av tystnad och hur vi skulle bära oss åt när vi skiljdes åt? Jo, så måste det ha varit.

Jag hade längtat efter att äntligen fått komma hem och möta upp Ryan, en av mina närmsta vänner. Vi hade bestämt att han skulle komma till mig dagen då jag kom hem. Och som vi bestämt stod han och väntade.
- Hey!
- Heey! Vi kramade varandra och gick in.
- Dude, i’ve got to tell you something incredible! Hela historian rabblades upp.
- … So?
- So… I think I’m in love. I think I love her. Vad var det jag sa egentligen? No. I know. It’s just, I’ve never felt this way before. It’s hard to explain…
- Hey, I understand. But you have to look at it from a different perspective.
- What do you mean?
- She might not feel the same.  Han såg att jag blev sur.
- Do you really going to sit here and saying that she lied?
- No. No, that’s not what I meant. Just… Don’t expect too much.

 

Resten av dagarna mellan min resa tillbaka har blivit suddiga. Kanske berodde det på att allt som fanns i mina tankar var hon. Jag kunde inte sova utan att drömma om henne. Det var ingen dålig känsla, så missuppfatta mig inte. Som sagt, resten av dagarna var suddiga och det blev dags för mig att åka tillbaka. Denna gång följde bara Kenny med men jag bad honom att låta mig göra detta själv.

 

Jag kommer inte ihåg exakt hur, men jag tog mig till ladan. Klockan var bara halv fem så jag hade fortfarande lite tid på mig. Jag visste att Stella hade ljus i något skåp så jag rotade runt lite här och där och till sist hittade jag en hel del och jag placerade alla runt om i rummet och tände dem sedan. Klockan tickade men ingen dök upp. Vad hade jag förväntat mig egentligen? Jag lutade mig mot väggen och sjönk ner tills jag satt huk. Men tänk om… Tänk om hon glömt bort eller jag räknat fel? Tänk om hon tror att det är en dag kvar! Jag släkte alla ljus, rusade ut ur skogen som faktiskt var rätt kuslig, satte mig i bilen och slog in hennes adress på GPS:en som jag faktiskt hittade i bilen. Det var lite svårt att komma ihåg adressen till en början eftersom att Svenska innebar tre extra bokstäver och jag hade en tendens att blanda ihop dem.

 

Svängen innan jag kom in till hennes gata kändes underbar på något sätt. Ja, jag fick fjärilar i magen och blev faktiskt nervös. Varje ord, varenda rörelse var betydelsefull och jag ville verkligen inte sabba detta. Jag kom ihåg vilket hus hon bodde i även fast jag bara varit där i någon minut för att hämta henne. Jag kom ihåg varenda detalj med henne. Hon var så enastående, så vacker. Så… Unik. Inte många skulle kunna se mig utan att skrika eller gråta. Ren fakta, det är så det var. Men hon… hon behandlade mig som vilken kille som helst. Hon var beviset att jag inte bara var Justin Bieber. Jag var även bara en tonårskille. Jag älskade det. Jag var framme vid hennes dörr och knackade på.

 

---

Jag ber verkligen om ursäkt om ni förväntat er ett jättebra kapitel men ni anar inte hur svårt jag hade att skriva detta. Jag fick bara inte till det. Detta är i alla fall det som hände under tiden vi bara fått läsa om Stella. 

 

Vad tycker ni om det här?