Let's forget that this happened

 

Han berättade att det vore bäst ifall jag gick därifrån för att inte störa Justin Bieber. Jag stod helt chockerad men tänkte att det vore bäst att göra som han bad mig. När han skakade hand med mig så lämnade han pengar i min hand och sa;
- Let's forget that this happened, right? Sedan vände han på klacken, öppnade dörren och försvann fort in i rummet och nästan smällde igen dörren efter sig.
Jag förstod ingenting.

 

---

 

Jag stod kvar utanför Justins hotellrum i några minuter tills jag var helt säker på vad jag hört. Han ville inte ha mig där. Mina ögon blev tårfyllda och det nästan prutade ut tårar, bokstavligt talat. Jag började gå mot trapporna. Jag var inte helt säker på vilken våning jag var på men jag orkade inte vänta på hissen. Jag ville bort. Bort ifrån Justin. Jag kunde inte förstå vad han gjort mot mig så lätt. Jag var helt förstörd.
Det kändes som att jag var tio tusen meter upp i luften, som att trappstegen aldrig tog slut men till slut kom jag ner till entrén och sprang ut. Jag visste inte vägen hem eller var jag skulle, det enda jag visste var att jag skulle bort här ifrån.
Jag sprang i vad som kändes som en evighet men efter ett tag var jag framme vid en busshållplats och efter 10 minuter kom en buss som faktiskt åkte hela vägen till centralen. Inte en enda sekund av all den tid som tog bort från hotellet och hela vägen hem tänkte jag på någonting annat eller slutade gråta. Ingen paus. Mer än en timme av djup deppression och gråtattacker.

Aldrig hade jag mått så här dåligt. Jag hade lovat mig själv att aldrig gråta över en kille men det hade jag nu brytit. Hur kände jag egentligen för Justin? Kär? Klart jag var kär... kär i en lögn. Han var min idol, hade varit i 3 år. Men jag visste att det aldrig skulle vara samma sak att lyssna på hans låtar längre. Jag skulle gråta så fort jag såg en bild eller video. Inte för att jag var stolt över honom, utan för hur han kunde göra så mot mig. Allt jag någonsin gjort mot honom var att älska och stötta honom...

Jag hade helt glömt bort att sist jag såg min pappa så smällde jag igen dörren mitt framför ögonen på honom och det hade nu gått 2 dagar sen dess. Och jag kunde förstå att han var orolig över mig. Han visste ju inte mycket om Justin Bieber förutom det jag berättat men det var ju ingenting om hur han var som person privat, för ingen som inte känner honom vet ju någonting om hur han är med folk han känner. När jag väl var bara någon gata från mitt hur svängde en polisbil förbi och stannade framför mig. En polis klev ut och frågade om det var jag som var Stella Hansson. Min pappa hade verkligen varit orolig, så orolig att han ringt polisen!
Jag försökte förklara att jag faktiskt redan var på väg hem men även om jag var ca två minuter hemifrån så envisades polisen med att jag skulle sätta mig i bilen och låta dem köra mig hem. Jag antog att jag inte hade något val.
Men vad väntade när jag kom hem? Jag visste ju hur arg min pappa kunde blir och jag kunde bara gissa hur illa till jag låg..

 

 

- Justin, I can't be in love with you.... But I am. 

---

Stunden jag hade fruktat kom och det blev dags för Justin att lämna sverige. Han hade ju ändå sin turné att tänka på och han kunde ju inte gömma sig hos mig för evigt även om jag hade hoppats på det. 


- Stella, I have to be back at the hotel soon, would you like to join me the last hours? 
- Yes, sa jag och gav honom en helt vanlig puss på munnen. 

Visst var det lite svårt att hitta ut ur skogen men jag ville dra ut på det så länge som möjligt också, min tid med honom alltså. Allting hände så fort. Det kändes som att det tog en minut tills vi var vid parken igen och hittade den gamla bilen som Justin hyrt 2 dagar tidigare. Alltså, en bil som inte drog till sig uppmärksamhet. Justin hade återigen tagit på sig alla kläder han hade för att inte bli igenkänd och eftersom att solen värmde på just den dagen så antar jag att det borde ha varit väldigt jobbigt för honom. 

Jag bodde ändå en bit ifrån stan och därför fick vi åka i nästan 20 minuter innan vi kom fram.

- So... Where's the hotel? Sa jag när vi väl hade börjat åka. 

- Just around the corner. Jag förstod ingenting eftersom det inte fanns ett hotell där. 
Vi åkte runt ett bra tag innan jag märkte att vi faktiskt bara körde runt i cirklar. 
- Justin, you don't know where the hotel is, right?
- I have no idea.

Jag brast ut i skratt och Justin körde åt sidan och började skratta lite smått. Jag försökte hjälpa honom så gott jag kunde men visste att det skulle bli svårt eftersom det fanns så många olika hotell och många med liknande namn. 

- Well, we just have to look for girls outside the hotel we are passing by and then we'll know which one it is. Jag kände mig jättesmart som kommit på den idén tills vi upptäckte att alla hotell vi passerade hade massor med tjejer utanför. De hade på något sätt fått reda på att idag var dagen Justin skulle flyga men det de inte visste var vilket hotell han bodde på. 
- Oh! I remember now! Justin log och körde som att han visste exakt vart han skulle och det gjorde han tydligen. Jag vet inte hur många gånger han åkt dit till och från under de få dagar han varit här men det räckte för att han skulle komma ihåg vilken väg det var. 

Hotellet var faktiskt inte speciellt. Egentligen var det väldigt sunkigt och jag stod och kollade runt på det tills Justin förklarade varför han bodde just här.

- You didn't expect me to live here, didn't you? Jag skakade på huvudet. Why not? 
- You could have chosen a good hotel and...

- But where are all the girls at? 
- I get the point. You wanted to be alone and you knew that this was the last place they would be looking for you. 

Vi gick in och jag följde honom upp till hans rum och det var inte så farligt på insidan, faktiskt väldigt trevligt. 
På något sätt såg hans hotellrum ut som på ett vanligt hotell. Ni vet en lyx-svit med flera olika sovrum och ett stort vardagsrum och vanligtvis otrolig utsikt men eftersom att det inte var fint någonstans på utsidan så fick de nöja sig utan det. 
I mitten av vardagsrummet satt allihopa i en soffa. Alla och alla... Jag menar de som följt med. Scooter, Kenny, Ryan och Justins andra livvakt jag aldrig fångat något intresse för och dessutom tyckte jag inte att han verkade lika trevlig som Kenny. Jag satte mig med dem medans Justin packade sina saker och jag väntade på att få säga hejdå till honom. Livvakten, som hette Moshe. Gick in till Justin och var hos honom i några minuter och när han kom ut så hade han en lapp i handen han skrynklade ihop och slängde iväg. 
- Miss Stella, please follow me, sa han och öppnade dörren ut ur hotellrummet och jag följde efter.

 

Han berättade att det vore bäst ifall jag gick därifrån för att inte störa Justin Bieber. Jag stod helt chockerad men tänkte att det vore bäst att göra som han bad mig. När han skakade hand med mig så lämnade han pengar i min hand och sa;
- Let's forget that this happened, right? Sedan vände han på klacken, öppnade dörren och försvann fort in i rummet och nästan smällde igen dörren efter sig. 
Jag förstod ingenting.

 

---

Nu ska jag förklara lite här. Jag har varit upptagen alla de dagar jag inte har skrivit och jag vet att jag skrev att det inte skulle komma något förrän om ytterligare några dagar men när jag ändå är hemma från skolan så bestämde jag mig för att göra ett försök. Jag vet att kapitlet inte blev till det bästa men jag hade ingen inspiration alls när jag skrev detta. Om ni har några idéer om vad som ska hända (Inte allt för stora saker, har det mesta planerat redan) så kommentera gärna! 

Samma som innan, 10+ för nästa, tror ni att det går? :) 

 

 

Jag kommer ihåg när jag fyllde 7. Min pappa hade övertygat mig om att jag var för liten och att han inte hade råd. Att jag skulle få vänta ännu ett år, precis som åren innan. Men på morgonen stod den ändå där i garaget och väntade på mig. Min alldeles egna cykel. Ni vet en sån där röd med pakethållare och som små pärlor på ekrarna? Jag trodde aldrig jag skulle vara så glad över någonting annat någonsin men när jag stod som förlamad efter att Justin Bieber kysst mig passionerat så sjönk cykeln ner till andra plats. Men lyssna nu och tro på mig. Jag var inte glad över att just Justin Bieber kysste mig, utan för att det verkligen betydde något. Jag hade blivit kär i den här killen på bara ett par dagar. Det hade kunnat vara vem som helst, Han hade kunnat vara vem som helst men med samma personlighet och jag hade fallit lika fort ändå. Det var min första kyss. Min första och absolut bästa.

 

Så.. Vi stod alltså där i ladan och delade saliv med varandra. Men helt plötsligt drog sig Justin undan litegrann. 
- Please don't stop... sa jag och lutade mig mot honom. Jag vet att jag inte borde men jag kunde ju inte motstå hans läppar! Han drog mig ännu närmre sig och kysste mig i nacken men blev avbruten av sin telefon. Det stod SCOOTER på displayen och han sa att han var tvungen att ta det. 

 

De pratade ett bra tag så jag gick ut och kollade runt. Det var ovanligt varmt för att vara april och jag ställde mig vid ett träd och tänkte på saker. Allt kändes så lätt, rätt och skönt. Kunde vi inte stanna där vid ladan för alltid? Strunta i allt och alla? Efter ett tag kom Justin och kramade mig bakifrån. En tår gled ner från min kind och jag snyftade.
- Babe, what's wrong? 
- I can't be in love with you.. 
- Why? Han såg jätteledsen ut.
- I just can't.. Vi stod och kollade ut på alla träd medans han fortsatte att hålla om mig bakifrån. 
- Tell me why.
- My dad won't let me. 
- Well... I understand him. There's a lot of guys who are jerks.
- Yes... But not all of them and people seem to forgot that girls can be jerks too. What did Scooter say?
- Oh, he was just wondering where I was. I told him yesterday that I didn't know when I was going to be back. 
- Oh so you had it planned? That you should spend the night with me? Jag kollade bak på honom och log.
- I was hoping that you wanted to be with me more than a couple of hours.
- Aw.. You're so sweet. 
- And you're beautiful, Stella. Jag gillade när han sa mitt namn. Det bevisade att jag inte bara var en i mängden, han brydde sig tillräckligt mycket för att komma ihåg mitt namn och inte bara kalla mig "baby"

 

 

 

 

 

Den natten var nog den första gången jag sov riktigt bra. Jag vaknade med ett leende på läpparna och så fort jag vände mig om fångade den vackraste kille gud skapat min blick. Jag kollade in i hans hasselnötsbruna ögon och vi båda log.
- Good morning beautiful, sa han och kysste mig i pannan. 
- Good morning handsome. 
Han smekte min kind och såg lite fundersam ut.
- What is it? Frågade jag
- Take it off.
- Take what off? 
- The make-up, i want to see your pretty face. Jag hade helt glömt bort att ta bort det så jag klättrade över Justin eftersom att jag låg längst in i sängen och gick bort till det lilla handfatet som fanns och blötte ner ansiktet. 
Jag lät mitt långa hår hänga över axeln när jag ställde mig rakt och märkte hur nära Justin stod. Han tog händerna på min höft och drog mig sedan mot sig. Han kollade rakt in i mina ögon och jag stod som förtrollad och kollade tillbaka. Jag är inte helt säker men jag tror att hans ögon gled ner mot mina läppar samtidigt som han bet i sin läpp. Hans ögon åkte upp igen och där stod vi och kollade på varandra än en gång. Hans händer flyttade sig långsamt uppåt utan att riktigt släppa taget om mig och snart var de uppe vid mina kinder. Jag kände fjärilarna i magen och rodnaden som blommade ut på mina kinder. Han böjde sig framåt och jag slöt mina ögon. 




It was the first time I saw her without any make-up, jewels or any fancy clothes. 
That's when I fell in love with her.
There's something special with this girl. The way she looked at me, the way she talked to me and the way she treated me.  Like a person, not a thing. Not a famous person. This was what I was looking for, somebody to love me for the way I am, truly am. As I slowly kissed her I felt this warm feeling inside. I could feel her smile against mine. And that was it. A kiss. Nothing more. I didn't need more to know that I was so deeply in love with her. This might not sound true, but this is what happened. 

---

Okej, istället för ett helt kapitel på engelska så fick ni det där. Jag vet att allt blev kort men jag fick inte till det på något annat sätt och jag vill inte skriva för mycket i varje kapitel, ju fler desto bättre, right? :)

5+ KOMMENTARER FÖR NÄSTA, DET KLARAR NI! :)

 

- Hanna? Jag var helt chockad. Vad gör du här?

 

- Verkligen? Tomas? Döv och stum? Stella, du har ingen kusin. Hon ställde sig upp och borstade bort lite jord som hamnat på hennes knän med händerna.
- Förlåt.. Började jag. Men jag kunde inte låta någon veta, men jag borde ha tänkt på att det skulle stanna mellan oss... Och så ville jag spendera den lilla tiden jag har med honom själv... 
- Det är lugnt.. Men är det okej om jag stannar en timme? Tror jag behöver värma mig lite, haha. 
Jag sa att det var självklart och vi alla satte oss i sängen och jag la täcket över Hanna, hon var iskall. 
- Såå.. Justin Bieber? Du som alltid försökt övertyga mig med att du inte gillar honom på det sättet. Hon gav mig en blick som jag kunde översätta med "vad var det jag sa?" 
- Det är inte så.. Det går inte, det vet du. Och dessutom sa jag att jag inte kan gilla någon jag inte känner eller har träffat. Jag har ju träffat honom nu och spenderat en dag med honom. 
- Jo, det är sant, men du känner honom inte, så var försiktig.
- Jag kommer inte göra någonting. Jag kände hur ledsen jag var över den saken. 
- Stella, var inte dum. Hade inte jag kommit och stört hade ni använt den här sängen till någonting helt annat än att ha som en sittplats, om du förstår hur jag menar. Men ärligt talat så tror jag inte att någonting annat hade hänt. 
- Hey, girls.. Do you mind? Jag hade nästan glömt bort att Justin inte förstod ett ord av vad vi pratade om. 
- Oh, yeah. I'm sorry. Stella was just saying how much she liiiikes y.... Jag kastade en kudde på henne och rodnade. Eftersom jag satt tätt intill Justin var det inte svårt för honom att diskret ta min hand i sin och krama om den hårt. Jag blev helt varm och allt kändes så rätt. Om jag bara kunde stanna där för alltid, låt tiden stanna. 

Efter någon timme så var jag på väg att säga till Hanna att gå hem men hon verkade förstå när det var dags själv. Vi sa hejdå och precis innan hon gick så stoppade hon ner handen i fickan, tog upp något och gav det sedan till Justin. 
- Use this, and be careful with her. sedan gick hon hem.

 

- What did she gave you? Frågade jag fundersamt.
- Uhm.. A condom. We shouldn't use it. 
- No, haha. Jag gäspade och började känna mig riktigt trött. 
- I'm tired, how about you? 
- Exhausted. Vi kröp ner under täcket. Vi var tvugna att ligga väldigt tätt intill varandra för att hålla värmen uppe. Vi var ju trots allt i en lada utan element och isolering i slutet av april. 
- What should we do now? Frågade han.
- Huh?
- Well, with the fact that Hanna knows makes everything so much harder. I mean, if she could figure out who I am, who can't?

- I guess you'll be stuck here with me for a couple of days. Han log. 

Jag bad Justin sjunga för mig och han började sjunga på Be alright. Hans fina röst gjorde att jag nästan somnade på en gång. 

---

Skrev faktiskt det här kapitlet imorse men sen försvann allt så jag har i princip gått och surat över det idag, haha. Men nu är det här, bättre än innan!

Jag kan avslöja att om något kapitel så kommer Justin att ha ett eget, helt på engelska! 99% i alla fall! Missa inte det! :)

---

Jag vet inte varför men när jag vaknade den morgonen kände jag ett stort behov av att gå till parken. Kanske är det så att man ibland kan känna på sig att något kommer hända utan att riktigt veta när, var, vad eller hur. 

 

Så.. Det var alltså någonting som fick mig att gå till parken just den dagen och jag blev väldigt överraskad när Stella valt att gå till samma park exakt samma dag. Men hon var inte ensam. Hon var med en kille, men vem kunde jag inte komma på. Det verkade vara någon som inte var från stan i alla fall. Han hade nästan överdrivet mycket kläder och Stella hade på sig en rätt så kort klänning. Det var någonting som inte stämde. Jag frågade vem det var men fick såklart inte svaret jag hade hoppats på. 
- Ehm.. Min kusin! Började hon. Han heter... Tomas! Han är döv och stum. Åh, Stella, du ljuger såå bra.
Jag kände mig nästan tvungen att kolla vem det var men jag ville inte verka för oförskämd så jag valde att inte dra av honom luvan. Jag duckade lite och kunde se en del av hans ansikte. Jag kände faktiskt igen honom. Men vart hade jag sett honom förut? Att det inte var hennes kusin var helt klart. Stella hade ingen kusin. Efter 13 års vänskap så vet man sånt.
Hon sa åt mig att släppa det och för att inte bli för sur på henne låtsades jag gå iväg men höll ett avstånd så jag fortfarande kunde höra henne.

- Who's that? Okej, han var inte svensk, men verkligen inte stum.
- My best friend... I hate to lie to her. Men gör det inte då, tänkte jag för mig själv. Han var inte döv heller.
- Then why didn't you tell her?
- Because she wouldn't leave us alone. Come, let's go somewhere else where no-one will find us. 
Vem kände Stella som inte var svensk och varför var rösten så bekant? Jag var tvungen att följa efter! 

Jag såg hur de började gå in i spökskogen nästan ingen gick in i. Lite rädd var jag, det kan jag erkänna, men jag följde efter långt in i skogen ända tills jag såg en lada. Den Ladan. Jag fick rysningar men brydde mig inte så mycket om det, för jag trodde inte på spöken egentligen. Plötsligt ringde min mobil och på displayen var det min mamma. Jag bestämde mig för att gå tillbaka lite senare för jag antog att Stella och den mystiske killen skulle vara där ett tag.

Klockan hann bli 8 och jag gick dit igen. Jag smög den sista biten till ladan och ställde mig bakom ett träd precis vid fönstret och med det hade jag full insyn på vad som hände där inne. Nu kunde jag se klart och tydligt vem killen var. Hur hade hon lyckats? Av säkert 15 000 tjejer som var på Justin Biebers konsert så hade hon turen att både få en chans att prata med honom och sen spendera en dag med honom! Men varför berättade hon det inte bara för mig? Jag kände mig sviken och började tänka efter om jag någonsin hade gjort något som hade fått Stella att ha en anledning till att inte lita på mig men jag kom inte på en enda. 

 

Lite ballt kändes det allt. Även fast han inte var min idol eller om hans musik inte var min stil så var det coolt att faktiskt se honom i egen hög person. 

- You have to tell me, what makes this place so special? Jag hörde hur Stella började berätta den gamla spökhistorian. Wow... hon var riktigt bra på engelska och hon verkade inte alls blyg. Jag kunde se hur Stella skämtade till historian med att skratta lite till en början tills hon upptäckte hur Justin kollade henne rakt i ögonen. De lutade sig närmre och närmre för varje ord hon sa och snart var de så nära att de nästan kysste varandra. Skulle de göra något? Jag var tvungen att gå närmre. Inte så smart. Trädet jag stod vid hade väldigt många rötter ovanför marken och självklart snubblade jag över en rot och det lät väldigt mycket. Tänk, jag kanske förstörde Stellas första kyss. Första kyss med Justin, första kyss med någon. 
Det dröjde inte länge förrän de båda stod vid fönstret och kollade på mig...

 

---

Vad tycker ni om min fanfic så här långt? Uppskattar all sorts feedback men skriv här på bloggen så är ni jättegulliga! Jag vet inte vad som hänt men både statistiken och kommentarerna sjunker, har den blivit dålig? Lite roligt att veta bara! :)

 

 

 

Jag kan inte fatta att jag sa så där. Borde jag inte vara blyg? Lite i alla fall? Jag vet inte hur men det var något som fick mig att känna att jag och Justin alltid hade varit vänner. 
- Tell me something about yourself. Sa han. 
- Well.. I'm not lying but you made the person I am today. 
- I'm happy I did it. But exactly how did I do it? Det märktes att han var intresserad. Jag tittade ner i golvet för att försöka dölja mina tårår.
- Hey, Stella... What's wrong? Talk to me. Han öppnade sin famn och jag lutade mig mot honom där vi satt i sängen. 
- My mom... To make a long story short... She saved my life. Without her I'd never be here today. Han kysste mitt hår. The doctors gave her a choice. Me or her.. Guess who she choosed? Nu kom tårarna på riktigt. Jag hade aldrig egentligen pratat om min mamma med någon förutom pappa. Inte ens Hanna. 
- I'm so sorry... 
- Don't be. She's with me somehow, in some way, always. Vi satt där tysta i några minuter tills jag fortsatte.
- Yeah and I have been sad in all these years until you came along. Before that little youtube kid who sang so damn good, I was kind of depressed, I guess. But you made me happy everytime I got to hear your voice or the pretty face of yours. But your not pretty anymore... Han kollade på mig som om det jag sa var något dåligt. Now your hot. Your older. You're not that 15 year old boy with the hair. You're still you, but more grown up. I like it and I don't understand how people talk about how much you've changed like it's a bad thing. 
- Wow... you're so good.. Han såg faktiskt rätt chockad ut. 
- Good? 
- You talk about me like I don't do anything wrong.
- Well, you could have visit Sweden two years ago, haha. 
- But who knows? Maybe I wouldn't met you two years ago.
- Okay, you're doing everything right. 
- Everybody goes trough changes and it's so hard to stay the same when so many things has changed so much in my life. But I promise, I'm still me.
- Still Kidrauhl, right? Vi skrattade. Hur kunde allt kännas så rätt, men ändå inte? I want to ask you something, but you don't have to do it if you don't want to.

- Do you want me to sing for you?
- Yes. Han började sjunga på As Long As You Love Me. Jag började rysa redan efter första tonen, han var så duktig!

Vi satt där i sängen tills det började bli mörkt. Vi båda började bli hungriga men det enda ätbara som fanns i ladan var någon vecka gammalt godis så det fick bli vår middag.
- Oh, swedish fish! I love them!
- I know. Me too!

Medans vi satt och åt så ställde han en fråga som sedan skulle leda till en lång historia. 
- You have to tell me, what makes this place so special? 
- The fact that everyone is scared of it. You know, the legend said that there once was a man called Billy, that lived here and he was wicked or something. And he used to kidnap children and bring them here to watch them die. Slowly and painful. Vi lutade oss närmre och närmre varandra. Anyway, after the children died, their spirit lived on, in this place. But, honestly, I think it's all bullsh*t. Helt plötsligt var vi bara några centimeter ifrån varandras läppar och jag kollade in i Justins ögon. De var så vackra. Våra läppar skulle precis mötas när vi hörde någonting utanför. Jag blev livrädd och dök ner i Justins knä. Men min rädsla varade inte länge och jag gick mot fönstret för att se vad det var och Justin gick bredvid mig.
- It's probably just an animal. sa jag.

 

Men var det verkligen det?

 

Förlåt för seg uppdatering, verkligen! Vad tycker ni hittills? Gör min dag och lämna en kommentar!
Om ni tycker att den är bra så får ni gärna rekomendera den för andra! 

Ska nog börja skriva på nästa kapitel ikväll men är inte helt säker på om den kommer upp på bloggen just idag, annars blir det imorgon! :)

 

- Yes Justin. But promise me one thing..? Jag tog ett djupt andetag.
(Ja, Justin. Men lova mig en sak..?)

- Promise not to fall in love.
(Lova att inte bli kär.)
Jag ville verkligen inte verka egenkär eller något. Men jag vet att alla kan falla för någon, vem som helst. Jag ville bara inte förstöra för honom. Det är så svårt att förklara men så är det.

---

           PROVAR EN NY SAK DÄRFÖR DET SER ANNORLUNDA UT!

---

                                                                     

Redan klockan 7 på morgonen var jag uppe och hoppade in i duschen. Jag skulle se perfekt ut. Jag lockade till och med håret så det var fint och så sminkade jag mig så bra som jag kunde. Jag tänkte att jag ett tag skulle ha på mig min klänning men bestämde mig för att inte ha den eftersom att jag inte skulle känna mig bekväm med att hänga med någon som hade kläder som såg ut som jag. Jag valde att ha en klänning jag aldrig använt förut- Min mammas klänning. Den var så fin och jag visste att jag skulle se bra ut i den. Jag kunde knappt tro att jag skulle få vara med Justin!

Jag glömde helt bort tiden och snart ringde det på dörren. Fan, tänkte jag för jag skulle ha varit på nedervåningen och öppnat själv men det var försent. Jag hörde hur min pappa öppnade och lät förvånad och lite irriterad. Jag sprang ner för trappan och såg hur de båda stod och pratade. 
- Hey, I'm Justin and I'm here to pick up your daughter. I assume that Stella has talked to you/Hej, det är jag som är Justin och jag är här för att hämta din dotter. Jag antar att hon har pratat med dig?
- No she hasn't. In fact I'm going to talk to her right now/Nej det har hon inte. Faktum är att jag ska prata med henne på en gång. Han smällde igen dörren.
- Pappa! Vet du vem det där är? Du kan ju inte bar...

- Jag struntar fullkomligt i vem det där är! Du vet hur det ligger till. Du får inte träffa killar!
- För det första så är det Justin Bieber som du nyss smällde igen dörren på och för det andra så är jag 17! Dessutom ska vi hänga som kompisar! 
- Det spelar ingen roll! Du stannar här! Och ta av dig klänningen!

Det var droppen. Visst, jag älskade min pappa men aldrig hade jag kunnat ens vara kompis med en kille. Jag tog mina skor och öppnade dörren och sprang sedan ut. Justin stod som tur var kvar på tomten och jag frågade om vi kunde åka.
- Of course, is everything alright/Självklart, är allt okej? Frågade han.
- Yes/Ja. Jag insåg inte hur sur jag lät. 

Det var tyst ett tag så jag bestämde mig för att bryta den pinsamma tystnaden. 
- Nice ca/Snygg bi... Justin hade tydligen bestämt sig för samma sak. 
- You first/Du först, sa han. 
- Nice car/Snygg bil!
- Haha thanks/Haha tack!

- So, where do you want to go/Så, vart vill du åka? Jag hade inte tänkt ut något ställe egentligen.
- If it's okay with you I would like to just talk to you/Om det är okej så skulle jag bara vilja prata med dig.
- Okay/Okej. Jag blev glad. Maybe a walk in the park/Kanske en promenad i parken?

- I'd love to do that/Det skulle jag vilja göra.

 

 

 

 

 

 Jag visade vägen till närmsta park och så började vi promenera.

- How long will you stay/Hur länge stannar du? Frågade jag förväntansfullt
- Just a week/Bara en vecka... 

- Oh... And I bet you're busy/Åh... Och jag antar att du är upptagen...? 
- Actually no. I should leave today but I wanted to stay here with you if that's okay/Faktiskt inte. Jag skulle egentligen åka idag men jag ville stanna här med dig om det är okej? 
- Oh my Bieber, Yes/ "Oh my Bieber", Ja!
- Hahahaha did you just said "Oh my bieber"/Hahahaha så du nyss "Oh my Bieber"? 
- Ehm... No/Ehm... Nej. Jag rodnade. Jag hade sagt det för många gånger så jag inte ens tänkte på det längre. Han drog mig till sig och kramade om mig och vi skrattade.
Allt fungerade grymt tills Hanna kom till oss. 

- Sååå Stella, vem är det där? Vad skulle jag säga?
- Ehm.. Min kusin! Han heter... Tomas! Han är döv och stum.
- Eh... Jaha okej men då har han ju ingenting emot att jag kritiserar hans kläder. Hon började gå runt honom och sa efter ett tag;
- Vänta här nu.. Jag känner igen honom. Och varför har han så mycket kläder? Och varför har du knappt några? 
- Hanna.. Släpp det. Jag såg på henne att hon blev både sur och besviken och sa sedan hejdå till mig och "Tomas". 

- Who's that/Vem är det? 
- My best friend... I hate to lie to her/Min bästa vän... Jag hatar att ljuga för henne.
- Then why didn't you tell her/Men varför sa du inte sanningen då?
- Because she wouldn't leave us alone/För att hon aldrig hade lämnat oss ifred. Come, let's go somewhere else where no-one will find us/Kom, vi går till ett annat ställe där ingen hittar oss. 

 
Jag tog med honom där jag aldrig tagit med någon förut. Det var en gammal övergiven lada mitt inne i en skog. Jag brukade sova där när jag behövde vara själv eller bara ville sova borta. 
Justin tog min hand och höll hårt om den
- Justin, are you scared/Justin, är du rädd? retade jag honom med.
- No.. I thought you where/Nej... Jag trodde du var det.
- Yeah right/Jo visst. 
- It's really old here, isn't it/Det är väldigt gammalt här, eller hur? Han lät lite tveksam.
- Yeah, but it's nice on the inside. This is like my second home. And you're my first guest/Jo, men det är fint på insidan. Det här är som mitt andra hem. Och du är min första gäst. Vi gick in och han tyckte faktiskt att det var riktigt hemtrevligt. 
- So.. Should we stay the nigh/Så.. Ska vi spendera natten här? 
- Stella, There's only one bed/Stella, det finns bara en säng. 
- Yes, Justin. Why would I need two beds? And we both fits in it/Ja, justin. Varför skulle jag behöva två sängar? Dessutom får vi båda plats i den. 

---

Har försökt att få upp detta sen igår kväll. Hoppas det blev lite längre än vanligt för det är nu jag kan börja skriva lite längre kapitel!

Jag kan avslöja en sak om nästa kapitel... Stella kommer berätta en spökhistoria och sedan kommer de höra någonting utanför. Ett spöke kanske?

Läs om det ikväll/imorgon i "Let's Forget That This Happened, Chapter 09 - Ghost Story