CHAPTER 18 - New Neighbor
THANKS SWEDEN, THANK YOU #MUCHLOVE hope to be back soon hade han skrivit. Jag blev så arg. Men mer arg blev jag när jag upptäckte vem som hade börjat följa mig...
- Justin följer mig! Hanna märkte knappt att jag sa något då hon var helt upptagen med att kolla ut genom fönstret. Hanna?! Hon vände sig om och såg förvånad ut.
- Va? Sa du något? Hon log och låtsades se intresserad ut men jag kunde se att någonting utanför lockade henne mer än vad jag gjorde.
- Jag sa; JUSTIN FÖLJER MIG! Och genast blev det fart på henne.
- Jaha, men oj! Får jag se!? Vi blev hur glada som helst båda två och satt och log som galningar- Ja, Hanna ”fangirlade” lite ett tag där. Men efter ett tag övergick mitt leende en ledsen min. Jag kom på hur det låg till. Det var som en enda stor flashback från allt som hänt de senaste två veckorna. Jag blundade och allt passerade förbi som en film på insidan av mina ögonlock. Hans skratt, mitt skratt, hans leende och vår kyss. Sedan på vägen till hotellet, mötet med hans livvakt och vägen hem. En tår trängde sig förbi och gled ner för min kind. Men fler blev det inte. Hanna torkade bort den och kollade på mig.
- Bry dig inte om honom Stella, du är värd någon bättre.
- Nej. Du vet inte hur han var, Hanna… Jag kunde verkligen inte förstå att så här var så Justin var.
- Nej, det vet jag inte men det jag fått höra nu i efterhand så verkar han ju inte vara en drömprins direkt. Visst, han gjorde allting perfekt, ända tills han lämnade dig. Och på sättet han gjorde det på? Jag menar, jag finner inga ord. Det är det värsta sättet jag vet om. När han inte ens kan göra det själv och ger dig pengar. Vad trodde han att du var? Prostituerad eller? Stella, jag ställer dig en fråga nu och jag vill verkligen att du tänker igenom den. Är det så här han borde behandla sina fans? Sina beliebers? Men framför allt, dig? Jag kunde inte göra något annat än att hålla med Hanna, men jag ville fortfarande tro att ingenting var sant.
- Vad var det du kollade på vid fönstret förresten? Jag kände att det var nog pratat om mig för ett tag.
- Din nya granne. Han är skitsnygg! Jag gick till fönstret och kollade. Ja, snygg var han, det kunde jag inte förneka. Hur gammal tror du han är?
- Han ser väl ut att vara i vår ålder. Jag brydde mig inte så mycket men jag kunde se i Hannas ögon nästan det jag kände när jag kollade på Justin.
- Wow, kärlek vid första ögonkastet eller? Jag retades lite men det var inte helt osant det jag sa.
- Sluta nu. Hon försökte skratta bort det. Aja, jag måste gå nu, klockan börjar bli mycket. Mamma har gjort middag. Jag kollade på klockan och tiden hade verkligen flygit iväg! Klockan var redan halv 7 på kvällen. Och Stella?
- Ja?
- Ingen som får dig att må dåligt är värd dig. Ingen. Kom ihåg det. Jag lutade mig fram och gav henne en kram. När hon hade mig runt sina armar svarade jag; Det ska jag komma ihåg. Sedan ställde hon sig upp och började gå mot dörren.
- Hanna? Hon kollade bak på mig. Jag älskar dig.
- Jag älskar dig också. Sedan stängde hon igen dörren efter sig.
Om jag kände Hanna rätt så visste jag att hon skulle prata med min nya granne. Jag gick mot fönstret igen och det dröjde inte många sekunder innan jag såg henne gå ut från min tomt, rakt över vägen mot huset mittemot där det nyss flyttat in en familj samma dag. Flera flyttbilar stod kvar och av vad jag kunde se så verkade Hanna presentera sig, erbjuda sig att hjälpa till men när det inte lyckades, ge honom en lapp. Antagligen hennes telefonnummer. Och med det visste jag att hon skulle ringa mig om bara ett par minuter.
Efter bara två minuter ringde det.
- Stella? Aaaaaah jag pratade med Fredrik!
- Fredrik? Jag låtsades inte veta vad hon pratade om.
- Din nya granne! Jag gav honom mitt nummer och vet du? Han ska börja i vår klass! Jag brydde mig verkligen inte men jag var glad för hennes skull. Vi pratade inte så länge till för helt plötsligt hade Hanna fått ett sms av Fredrik och då var jag inte så viktig längre. Det sista jag frågade Hanna innan vi la på var; Vilken dag är det idag?
Ja, jag frågade det. Jag visste inte vilken dag det var.
- Det är måndag. Det hade redan hunnit bli maj och det hade redan gått två veckor sen konserten.
Sedan kom den stora frågan, varför började han följa mig? Jag funderade hela kvällen men kom inte på ett enda vettigt svar så jag lät det vara osagt.
10+? :)
CHAPTER 17 - The Dream, The Reality.
Min pappa hade en tunna där han eldade gamla grenar och pinnar. Det var perfekt. Jag hämtade en stol och en tändare och la ner en affisch i taget. Jag ville se hans ansikte brinna upp. Inte bokstavligt talat, men ni förstår. Det tog väldigt lång tid och jag kommer ihåg att min pappa stod i vardagsrummet och kollade på mig. Han såg väldigt oroad ut. När det började bli kväll kom han ut med en filt och en kopp varm choklad. Vid den tiden hade jag bara 25 affischer kvar men det slutade ändå med att jag satt ute tills långt in på natten.
Klockan hann bli närmare halv tre på morgonen innan jag gick in. Jag vet inte exakt hur kallt det var, men jag kommer ihåg att jag knappt kunde känna varken mina fingrar eller tår. Jag gick upp till mitt rum och gick raka vägen till sängen. Mina ögon var rödsprängda och svullna på grund av alla tårar jag gråtit under dagen och natten. När jag väl lagt huvudet på kudden så somnade jag på något som kändes som en hundradels sekund. Och jag sov. Jag sov, jag sov och jag sov. I flera dagar faktiskt. Jag trodde inte att det var möjligt, men det gjorde jag. Och drömde gjorde jag. Gud vad jag drömde.
"Justin och jag. Ute i tomma intet och njuter av varandras sällskap. Inga andra, ingenting annat, bara vi. Justin går mot mig, eller... Det är mer som att han svävar eller går i luften. han stannar bara några centimeter framför mig och jag känner hans andedräkt. Jag andas in den och sluter mina ögon och han lutar sig mot mig. Men när våra läppar ska mötas så slits han undan och någon sticker en kniv i hjärtat på mig och allt blir svart samtidigt som jag förlorar fotfästet och faller.. Jag hör ett skratt eka runt om mig och av det jag kan höra så låter det som Justins röst. Det var inget vanligt skratt som man har när man är glad, nej. Detta var ett skratt av hat, av att känna sig bättre än någon och känna hur man själv är på topp medans någon annan just fallit till botten. Och det hade jag bokstavligt talat också. Jag hade slutat att falla och där satt jag i ett mörker, på botten av ingenting. Sedan står han där mitt framför mig, en tår glider ned för min kind samtidigt som jag tar ut min arm och sträcker mig efter honom. Och han gör samma sak. Jag ler, han hånler.
- Haha, Did you fall for that? You're pathetic. Han var inte lika klar och tydlig längre. Han började glida iväg från mig och i samma sekund som han försvann helt vaknade jag."
Ja.
Det är så svårt att få fram de rätta orden men jag ska försöka. Nej, jag tror inte att Justin gjorde mig sjuk, jag tror att jag blev sjuk av tanken på att bli lämnad av den man älskar så oerhört mycket. Lämnad på detta sätt. Jag menar, inte ens han själv hade mage att komma fram till mig och säga sanningen eller ens ett enkelt Hejdå. Varför skulle jag med till hotellet? Ville han göra det så svårt för mig som möjligt?
THANKS SWEDEN, THANK YOU #MUCHLOVE hope to be back soon hade han skrivit. Jag blev så arg. Men mer arg blev jag när jag upptäckte vem som hade börjat följa mig...
Vilket kapitel är bäst?
CHAPTER 16 - And If You Come Around Saying Sorry To Me My Daddy's Gonna Show You How Sorry You'll Be
Men vad väntade när jag kom hem? Jag visste ju hur arg min pappa kunde blir och jag kunde bara gissa hur illa till jag låg..
- Åh, min lilla flicka! Skrek pappa samtidigt som han sprang ut ur huset och kramade om mig, Jag trodde aldrig att du skulle komma tillbaka! Jag började gråta ännu mer, men nu var det inte bara tårar av sorg, utan också av glädje. Tänk att en person kunde bry sig så mycket om just mig!
- Tack, ni har varit till stor hjälp men nu tror jag att vi klarar oss, sa han till poliserna och de tackade och åkte vidare. Egentligen hade de inte hjälpt till med något i letandet efter mig, men de hade nog hjälpt pappa att må lite bättre. Jag kunde verkligen se hur orolig han varit men jag menade ju inget när jag bara stack... Det var ju inte meningen att vara borta i flera dagar. Något sånt här hade jag Aldrig gjort förut. Pappas lilla flicka, det var jag det.
- Jag vill inte träffa honom ändå.
- Stella, du kan inte säga lite i taget. Tänk på att jag inte varit med er de här dagarna!
- Okej.. Så här var det.. Och så berättade jag allt. Jag berättade till och med om kyssen. Kanske inte så detaljerat men. Vi skrattade åt det roliga som Justins outfit och när jag berättade den gamla historien om ladan. Men det roligaste enligt både mig och pappa var när Hanna helt plötsligt stod på knä utanför fönstret. Jag berättade om hur vi yrade runt i halva stan för att hitta hotellet och när jag väl kom fram till den sorgliga delen sprutade nästan tårarna ur mig. .. Och sen fick jag följa med Justins ena livvakt ut ur hotellrummet och han gav mig de här pengarna, som tack för besväret. Jag fick inte ens ett hejdå..
- Jag är så ledsen. Hade jag kunnat kontakta honom hade jag fått honom att ångra smärtan han skapat inom dig, det lovar jag att jag hade! Han torkade mina tårar och jag gick sedan upp till mitt rum.
Min pappa hade en tunna där han eldade gamla grenar och pinnar. Det var perfekt. Jag hämtade en stol och en tändare och la ner en affisch i taget. Jag ville se hans ansikte brinna upp. Inte bokstavligt talat, men ni förstår. Det tog väldigt lång tid och jag kommer ihåg att min pappa stod i vardagsrummet och kollade på mig. Han såg väldigt oroad ut. När det började bli kväll kom han ut med en filt och en kopp varm choklad. Vid den tiden hade jag bara 25 affischer kvar men det slutade ändå med att jag satt ute tills långt in på natten.
Woow! Vilken vändning! Vad tycker ni hittills? :)
