Let's forget that this happened

Tidigare:
Hannas perspektiv; Läraren pratade på men mina ögon och öron hade fastnat för något annat. På skolgården kunde jag se Stella och Fredrik sitta i diket och skratta. Varför var hon med honom för? Varför skrattar de? Vad skrattar de åt? Om jag inte såg fel så såg det faktiskt ut som att hon njöt av hans sällskap, att hon tyckte om honom. 
Svikare. Hon såg ju hur jag kollade på honom dagen innan. Min längtan efter henne försvann. Jag ville inte träffa henne. Egentligen hade hon inte gjort något fel men allt kändes så konstigt. Det hade varit vi två. Själva utan någon annan i skolan och sen kom han och hon var redan så bra kompis med honom, hon som hade svårt med nya människor. När de väl kom i klassrummet kunde jag inte göra något annat än att kolla argt på henne. För det var ju trots allt det jag var. Arg.

- Men vad har hänt med er två? Min lärare stod och kollade på både mig och Fredrik.
- Vi ramlade…
- Det var mitt fel. Fredrik försvarade mig.
- Nå, gå och tvätta av er det värsta och kom sedan tillbaka. Hon förde ut oss ur klassrummet och jag visade vägen till toaletterna.
- Bra start, skrattade han fram.
- Äsch… Berit är den minst stränga läraren. Jag kan tänka mig att vi lär skratta åt detta med henne snart.
Vi kom fram till toaletterna och jag gick in. Men jag var inte ensam, Fredrik följde fortfarande efter mig som en svans.
- Du vet, det finns minst 5 andra toaletter. Vi behöver inte trängas på samma.
- Du är helt lerig på ryggen, vem ska annars få bort det? Han hade en poäng. Som tur var hade båda två jackor på oss så våra tröjor klarade sig. Dessvärre var byxorna helt grå. Lite pinsamt och obehagligt var det allt när Fredrik skulle ta bort leran som var på baksidan av mina byxor men han hjälpte ju bara till och dessutom hjälpte jag honom med samma sak. När vi var klara var vi båda dyngsura och hela toaletten var lerig. Så då var det bara att städa där också och den tiden vi blev klara med det hade hela lektionen gått.
- Stella? Är ni här inne? Berit stod och väntade på oss.
- Kom Fredrik, det är bäst att vi går nu. Jag öppnade dörren och bad om ursäkt. Vi förklarade hela situationen och att det var Fredrik som skulle börja i vår klass och som förväntat brast hon ut i skratt.
- Jaja, ni får ta hem det här och plugga till imorgon. Hon räckte fram en bunt papper med bråktal och gick sedan där ifrån. Det visade sig att vi hade håltimme ända fram till lunch så jag gick för att leta upp Hanna men jag kunde inte hitta henne någonstans. Varför hade hon stirrat på mig som att jag vore den hemskaste personen i världen? Vi gick runt i skolan ett tag men satte oss sedan vid ett bord i kafeterian.
- Vad gillar du för musik? Frågade jag i brist på någon annan intressant fråga.
- Faktiskt så älskar jag Justin Bieber.
- Gör du? Jag lät både förvånad och glad.
- Ja. Jag var faktiskt på hans konsert här i Stockholm.
- Jag med!
- Åh! Vart stod du då? Sen kom jag på det. Jag var ju aldrig på hans konsert.
- Eller… Alltså. Det är svårt att förklara... Jag kände hur en tår ville tränga sig förbi. Inte nu. Inte här, snälla. Jag stod i kö, men kom aldrig in på grund av en falsk biljett. Jag hade ju glömt bort att jag aldrig var på konserten utan med honom efteråt…
- Åh, jaha. Vad tråkigt…
- Men hur var det för dig då? Stod du nära?
- Jag stod nästan längst fram och jag hade meet and greet också så jag fick faktiskt prata med honom och en kram, haha. Men jag gillar bara musiken, jag är inte kär i honom. Jag såg hur han trodde att jag hade missuppfattat allt. Men allt jag brydde mig om var kramen.
- Visst är hans kramar sköna?! Oj. Eller… Jag menar… Var de sköna? Jag hostade till. Ingen skulle tro mig om jag berättade sanningen.
- Haha Stella jag tänkte inte på det. Nej just det. Vad dum jag var.
- Haha okej. Ska vi gå och äta? Tiden hade gått jättefort och det gjorde resten av dagen också. Efter lunch hade vi bara svenska och sen slutade vi. Jag såg inte Hanna mer den dagen och jag undrade verkligen vad som hade hänt.

- Gud! Vad fint ni har det! Vi hade knappt klivit innanför dörren när Fredrik sa det. Jag visade honom runt och komplimangerna fortsatte komma. Jag utelämnade mitt rum då det var väldigt stökigt. Han försökte ta sig in ett par gånger men det visade sig att jag var både mer envis och stark så det slutade med att vi till slut gick ner till köket, tog en smörgås var och sedan började vi med matten.

- Jag fattar verkligen ingenting! Jag stirrade rakt ner på mitt papper där jag inte hade skrivit ett enda tal och kollade sedan på Fredriks papper. Han var redan på fjärde uppgiften.
- Vad är det du inte förstår? Han satt mittemot mig men flyttade sig för att kunna hjälpa mig.
- Hur man räknar ut bråk.
- Kolla här. Han pekade på det första talet. Du har fem fjärdedelar och ska skriva det i blandad form, hur skriver du då?
- Vad är blandad form? Jag kände mig efterbliven på riktigt.
- Jo men nu är det ju i bråkform. Fem fjärdedelar är ju en hel och en fjärdedel eftersom att det går fyra fjärdedelar på en hel. Förstår du nu?
- Lite mer kanske. Det visade sig att jag kunde en hel del. Jag hade alltid haft svårt med matte men det var något med sättet Fredrik hjälpte mig på som gjorde att jag klarade det. Hans röst lät vänlig, inte otålig som lärarnas. Efter att ha jobbat matte i en och en halv timme kom pappa hem.
- Stella? Hördes det från hallen.
- I köket, ropade jag tillbaka. Pappa kom in och Fredrik ställde sig upp och hälsade på honom. Han berättade att han nyss flyttat in i huset mittemot och att han börjat i min klass och erbjudit sig att hjälpa mig med matten.
- Och sen ska vi till honom och spela piano, sa jag med en rätt barnslig röst. Jag vet inte varför jag lät just så men jag var så glad över att äntligen få lära mig piano och om det gick så bra med matten kanske det inte skulle bli så svårt att lära sig något annat som Fredrik hjälpte mig med. Pappa kollade på mitt mattepapper och blev glad.
- Har du lärt henne det här idag?
- Ja, hon är jätteduktig. Fredrik trodde verkligen på mig, det hörde jag.
- Får jag fråga hur du lyckades? Pappa hade suttit i flera år och försökt lära mig just det här och Fredrik klarade det på någon timme, klart han undrade hur han lyckades.
- Det gäller att ge henne tid att förstå och visa hur man gör. Sa han.
- Jaja, vad du än gjorde är jag otroligt tacksam.

Det förvånade mig väldigt mycket att pappa inte ens ifrågasatte att en kille var hemma hos oss. Hade han helt släppt på den regeln? Jag var väldigt tacksam över det för Fredrik och jag hade lärt känna varandra väldigt bra på bara några timmar. Det kändes faktiskt som att jag varit hans vän i flera år. Vi plockade ihop våra saker och gick vidare till honom som bestämt. 

Mellankapitel. Det kunde inte hända så mycket och det kan inte hända något stort i varenda del ;)

Imorgon hinner jag inte skriva men får jag kommentarer på detta kapitel eller på de två innan så kommer det ett kapitel på tisdag :D

Tidigare:
Ett tag slog det mig faktiskt, att allt detta bara kanske var en dröm. Att ingenting var sant. Kanske hade det inte alls gått två veckor. Kanske hade det bara gått en natt. Självklart inte att konserten var en dröm, men allt efter jag satt mig i den där gränden. Tänk om det inte fanns en dörr där mitt framför mig där han klev ut. Låt oss säga att jag hade somnat. Jag kanske bara hade blivit så uppriven att min hjärna, eller kanske mitt hjärta, hade hittat på en egen liten kärlekshistoria men sedan kommit på att det var mig den handlade om. Den kunde inte ha ett lyckligt slut. 
Men den tanken släppte jag. Det här hade hänt. Jag hade ju inte vaknat upp i gränden några timmar senare. För jag vaknade faktiskt i min säng den morgonen, första gången jag gick till skolan på två veckor, första gången jag pratade med Fredrik. Början på något nytt. 

- I’d like to be everything you want. Hey girl, let me talk to you, mimade jag fram på vägen till skolan. Även fast själva Justin Bieber hade svikit mig så hade ju inte musiken gjort det. Och det var ju för musiken jag var ett fan. Det var något som drog mig till just ’Boyfriend’. Jag vet inte varför eller vad det var men det kändes nästan som ett slags tecken. Som att någon ville säga något. Låten hade aldrig direkt haft någon mening för mig men nu började den få det. Jag var helt inne i mina egna tankar när bilen kom rakt mot mig.
- Men Gud! Försöker du ta livet av dig eller? Jag låg ner på marken och blundade. Här, ta min hand jag hjälper dig upp. Jag kollade rakt in i ett par främmande ögon. Jag rodnade lite och la min hand i hans och han drog mig upp på fötterna. Har du ont någonstans?
- Nej. Jag måste ha missat bilen…
- Och tutan? Vilken tur att han hann stanna. Är du säker på att du inte har gjort illa dig? Ditt huvud kanske?
- Jag mår bra. Jag kanske lät lite för sur, men han lät mig inte vara. Bilföraren sprang ut och frågade hur det gick och jag sa att jag mådde bra ännu en gång och började sedan gå mot skolan igen.
- Vänta..! Han gav sig verkligen inte. Vart ska du?
- Till skolan, dit de flesta i vår ålder är på dagarna.
- Går du i tvåan? Jag nickade. Jag med. Jag är Fredrik. Självklart var det Fredrik.
- Jaha, men kom då. Vi blir sena.
- Går du i musikklassen? Jag nickade. Så vi går i samma klass? Frågade han.
- Ja, enligt Hanna ska vi det.
- Hanna? Han kollade frågande på mig.
- Ja, ni bytte nummer igår.
- Just det, hon. Vi började gå mot skolan. Jag gick med raska steg med Fredrik som en svans. Måste du gå så fort?
- Ja, om jag ska komma i tid! Han försökte hänga med i mitt tempo så bra han kunde. Så, varför har du flyttat hit för? Han hade ju inte varit något annat än snäll mot mig så varför skulle jag vara motsatsen?
- Äsch, vi flyttar rätt ofta. Pappa har fått ett jobb här. Men också för skolan. Har alltid varit intresserad av musik. Vad spelar du? Han gav mig ett vänligt leende.
- Gitarr och så sjunger jag lite. Du då?
- Piano. Mobba mig inte.
- Det gör jag inte? Jag har alltid velat ta pianolektioner men har aldrig haft tid.
- Har du tid nu då?
- Nu? När jag är på väg till skolan? Hur tänkte han?
- Nej inte precis nu på sekunden.
- Hurså?
- Jag kanske kan lära dig. Privatlektioner. Han log mot mig.
- Det lär ta ett tag, jag är inte typen som lär sig snabbt…
- Jag har tid. Har du? Jag sken upp. Ville han verkligen hjälpa mig?
- Ja. Sedan blev det tyst ett litet tag. Vi gick jämsides och jag började sparka på en kotte och tills den hamnade på Fredriks sida av vägen och vi började passa varandra.
- Vad sägs som idag efter skolan?
- Va? Jag hade redan glömt bort vad vi hade pratat om bara några minuter innan.
- Om privatlektioner? Du kan komma hem till mig efter skolan och så börjar vi idag. Han såg väldigt engagerad ut.
- Åh… Idag måste jag göra läxor, har inte varit i skolan på ett tag.
- Har du varit sjuk? Vad skulle jag svara?
- Ja, det kan man säga.
- Om vi gör så här då, Vi går hem till dig och så kan jag hjälpa dig med dina läxor och sen fortsätter vi hemma hos mig med att lära dig piano?
- Varför vill du hjälpa mig egentligen?
- Du verkar vara en snäll person och dessutom behöver jag lära känna folk. Du bor väl mittemot mig? Jag antar att detta var hans sätt att få vänner, att hjälpa dem med vad de än behövde hjälp med.
- Ja det gör jag. Okej men vi gör så då. Vi log mot varandra och han puttade till mig lite och sprang sedan ifrån mig.
- Vad gör du? Jag skrattade och sprang efter honom. Precis när jag skulle ta tag i honom så slank han undan och jag ramlade rakt ner i diket. Vi var precis utanför skolan och tiden hade runnit iväg. Lektionen hade redan börjat.
- Oj då, gick det bra? Jag mumlade något osägbart och låtsades ha ont och sträckte mig efter hans hand och han höll ut den. Han var på väg att dra upp mig när han halkade till och det slutade med att vi båda satt i diket, helt leriga. Jag började gapskratta och mössan jag hade på mig drog Fredrik över mitt ansikte och så började han skratta också. Vi hjälpte varandra upp och nu skyndade vi oss in till lektionen.
- Förlåt för att vi är sena, fnittrade jag fram när läraren släppte in oss i klassrummet. Det första jag såg var ett en iskall blick rakt mot oss.

Hannas perspektiv:
Hanna hade sagt kvällen innan att hon skulle till skolan men än så länge hade jag inte sett skymten av henne. Klockan tickade och det ringde in. Jag skyndade mig in i klassrummet och satte mig vid fönstret. Läraren ropade upp våra namn.
- Hanna?  Jag räckte upp handen.
- Amanda? Lisa? Jonathan? Elias? Stella? Stella? Hanna? Jag satt och dagdrömde men blev helt plötsligt avbruten. Skulle inte Stella komma idag? Alla blickar vändes mot mig. Självklart hade alla frågat vart hon var och varför hon var borta så länge, men jag hade undvikit att svara.
- Jo. Hon kommer nog snart. Det hoppades jag verkligen för jag visste inte hur mycket längre jag klarade skolan utan henne.
- Nå, vart var vi? Jo... Läraren pratade på om matematik men mina ögon och öron hade fastnat för något annat. På skolgården kunde jag se Stella och Fredrik sitta i diket och skratta. Varför var hon med honom för? Varför skrattar de? Vad skrattar de åt? Om jag inte såg fel så såg det faktiskt ut som att hon njöt av hans sällskap, att hon tyckte om honom.
Svikare. Hon såg ju hur jag kollade på honom dagen innan. Min längtan efter henne försvann. Jag ville inte träffa henne. Egentligen hade hon inte gjort något fel men allt kändes så konstigt. Det hade varit vi två. Själva utan någon annan i skolan och sen kom han och hon var redan så bra kompis med honom, hon som hade svårt med nya människor. När de väl kom i klassrummet kunde jag inte göra något annat än att kolla argt på henne. För det var ju trots allt det jag var. Arg.

WOW, Vilken vändning va? Vad kommer hända nu? 

Ny design och allt! Bara jag som älskar den? Trodde väl inte det. 

Tidigare:

Efter bara två minuter ringde det. 
- Stella? Aaaaaah jag pratade med Fredrik!
- Fredrik? Jag låtsades inte veta vad hon pratade om. 
- Din nya granne! Jag gav honom mitt nummer och vet du? Han ska börja i vår klass! Jag brydde mig verkligen inte men jag var glad för hennes skull. Vi pratade inte så länge till för helt plötsligt hade Hanna fått ett sms av Fredrik och då var jag inte så viktig längre. Det sista jag frågade Hanna innan vi la på var; Vilken dag är det idag?
Ja, jag frågade det. Jag visste inte vilken dag det var.
- Det är måndag. Det hade redan hunnit bli maj och det hade redan gått två veckor sen konserten. 

 Sedan kom den stora frågan, varför började han följa mig? Jag funderade hela kvällen men kom inte på ett enda vettigt svar så jag lät det vara osagt. 

Jag satt i mitt rum och tänkte tills klockan hann bli lite över åtta och då märkte jag hur hungrig jag faktiskt var. Hur länge kan man gå utan att äta egentligen? Hade faktiskt inte ätit så mycket alls på två veckor. Pappas försök med att komma upp med mackor och oboy hade inte lyckats så bra. Det slutade alltid med att han suckade lite smått, fundersam över vad han skulle behöva ta till om det inte blev bättre snart, ställde ner brickan på mitt skrivbord och gick ut medan jag låg knappt rörlig i min säng. Jag gick mot skrivbordet och tog en smörgås och tog en tugga. Aldrig hade något smakat så bra som den smörgåsen gjorde. Även fast den hade stått hela dagen så var den jättegod. Strax efter jag ätit upp kom pappa upp igen.

- Hej, är du uppe? Han lät förvånad men det var inte så konstigt heller. De enda gångerna jag faktiskt stigit upp från sängen och gått ut ur rummet var när jag skulle in på toaletten.
- Ja, jag kan ju inte ligga här och ruttna resten av livet. Jag log och pappa log. Jag kunde se hur glad han blev och jag tror faktiskt att han tänkte att det här var början till något bra. Dessutom var jag rätt hungrig. Jag gick mot honom där han stod vid dörröppningen. Han visste på en gång och höll ut sina armar och drog in mig i en jättevarm, kärleksfull far-och dotterkram.
- Tack pappa. Min röst lät lite annorlunda när han kramade åt mig hårt.
- Men det är ju klart…
- Nej, jag menar tack. För att du försökte försvara mig. Att inte låta någon kille såra mig alltså. Synd bara att jag inte kunde lyssna.
- Men gumman. Inget av det här är ditt fel. Det är dags att du får veta varför jag inte tillät dig att träffa killar. Jag hade faktiskt aldrig fått en förklaring på den fronten men heller aldrig frågat. Men jag hade haft mina gissningar. Med det faktum att jag inte hade några syskon eller mamma så var min pappa min enda familj och jag kunde förstå att han en dag skulle tro att han inte räckte till och att jag skulle försvinna bara för att jag skulle få en pojkvän. Men han hade så fel om han trodde det. Jag är och kommer alltid vara pappas flicka. Även om min mamma var vid liv så kunde jag veta att det inte skulle vara på något annat sätt. Men Gud vad fel jag hade. Vi satte oss ner i min säng.

- Jo, det är såhär. När din mamma var i din ålder så träffade hon en kille. En kille som tog henne med storm och hon blev förälskad. Men den här killen, han var den sämsta hon kunde ha valt. Han bröt mot lagen, han drack tills han spydde varje helg. Ja, en gång hände det faktiskt att han slog henne. Jag kollade på honom, väntade på att han skulle säga ”Men sen träffade hon mig och jag visade henne vad riktig kärlek är. Bla bla bla så levde vi lyckliga i alla våra dagar,” Men det kom aldrig. Istället kom ”Det tog ett par år att få både hennes och min förlåtelse men sekunden efter jag slog till henne visste jag att jag aldrig igen skulle vara den jag var. Jag skulle bli en bra människa och ta hand om den jag älskar mest av allt.”
- Därför ville jag inte att du ska vara med en kille. Ingen som jag inte känner. Men nu vet jag bättre. Jag förstår nu att alla inte är så som jag var. Det finns bra killar. Jag trodde verkligen att Justin var det.
- Det trodde jag med. Allting stämde nu. Min pappa hade aldrig druckit ett enda glas alkohol i hela mitt liv och talade aldrig om sitt förflutna. Han skämdes. Men pappa, du är inte samma person som innan. Du begick ett misstag, alla kan göra det. Helt plötsligt brast jag ut i skratt. Pappa kollade på mig och kunde nog inte göra något annat än att skratta, kanske inte med mig men åt mig.

Pappa gick och öppnade ett fönster. Jag hade blivit van men jag kan tänka mig att det inte luktade speciellt gott. Sedan gick han och jag kröp ner i min säng och den natten var den första gången jag sov riktigt skönt sedan händelsen.

På morgonen var jag uppe i god tid. Redan halv 6 klev jag upp ur sängen, en timme innan klockan ringde och hoppade in i en varm, skön dusch. Jag var väldigt pigg, men det var inte förvånande eftersom jag sovit flera dagar i sträck. Efter duschen gick jag ner till köket. Jag kokade några ägg och satte på kaffekokaren. Mitt i allt kom pappa ner.
- Nämen, gör du frukost?
- Ja, jag tänkte att vi kunde äta tillsammans innan jag ska till skolan. Jag visste att pappa hade haft det lika svårt som jag under den här tiden.
- Så du ska dit idag? Vad bra, så du inte missar för mycket. Han såg genast allvarlig ut.
- Jag tar hem allt de andra gjort medans jag varit hemma, har ändå ingen lust att hitta på något utomhus på ett tag och behöver ett tidsfördriv. Vi åt upp och jag gick för att sminka mig. Jag hade bara lindat en handduk runt huvudet när jag gjorde frukosten så jag började med att föna håret. I hur jag sminkade mig och fixade håret tänker jag inte fördjupa mig i men efter en 45 minuter hade jag både fixat det och satt på mig kläder. Jag var klar och redo att gå men det var fortfarande lite tid kvar. Jag satte mig vid köksbordet där pappa fortfarande satt och läste tidningen samtidigt som han rörde runt i sin kaffekopp med en liten sked, även fast kaffet i koppen var slut sen lång tid tillbaka. Jag gick och hällde upp nytt till honom och log när jag sa ”här pappa”. Jag kunde läsa honom som en öppen bok. Det jag aldrig hade tänkt på var att han kunde göra samma med mig. Helt utan en tanke på det satt jag vid köksbordet och stampade med ena foten samtidigt som mina fingrar fått tag på en penna som jag slog mot bordet upprepade gånger.
- Nervös? Skrattade pappa fram. Jodå, lite nervös var jag allt. Alla undrande blickar och frågor. Jag hade alltid haft bra kontakt med alla i klassen antingen över telefon eller facebook men hade varken varit aktiv på mobilen eller datorn. Den enda jag pratat med var Hanna och jag hoppades verkligen att hon hade förklarat läget för de mest frågvisa men inte tillräckligt mycket för att de skulle ha en aning om vem det var jag hade varit i kontakt med.

Ett tag slog det mig faktiskt, att allt detta bara kanske var en dröm. Att ingenting var sant. Kanske hade det inte alls gått två veckor. Kanske hade det bara gått en natt. Självklart inte att konserten var en dröm, men allt efter jag satt mig i den där gränden. Tänk om det inte fanns en dörr där mitt framför mig där han klev ut. Låt oss säga att jag hade somnat. Jag kanske bara hade blivit så uppriven att min hjärna, eller kanske mitt hjärta, hade hittat på en egen liten kärlekshistoria men sedan kommit på att det var mig den handlade om. Den kunde inte ha ett lyckligt slut.
Men den tanken släppte jag. Det här hade hänt. Jag hade ju inte vaknat upp i gränden några timmar senare. För jag vaknade faktiskt i min säng den morgonen, första gången jag gick till skolan på två veckor, första gången jag pratade med Fredrik. Början på något nytt. 

Jag vet inte hur mycket längre det blev, men hade jag skrivit mer så hade jag antagligen inte fått till ett oväntat slut för nästa oväntande slut är ett kapitel fram och vill inte få hur mycket som helst i ett och samma kapitel.

Jag kommer sluta be om kommentarer men räkna med att 7-10 kommentarer är minimum innan ett nytt kapitel kommer. Inte för att jag fiskar efter komplimanger eller bara kommentarer, utan för att jag verkligen uppskattar när ni tar er tid att skriva något om det jag tagit mig tid att skriva till både er och mig.