Let's forget that this happened

Eftersom att det blir ett kapitel med bara Justin så skriver jag allt förutom det de säger på svenska.

---

 

Tidigare:

Det hann bli kväll och vi började bli uttråkade. Helt plötsligt tog Fredrik min mobil och frågade om jag hade något roligt i den. Jag försökte ta tillbaka den först men gav med mig snabbt. 

- Du får väl se efter, sa jag samtidigt som jag var på väg ut ur rummet och in på toaletten. Jag kom precis in i rummet igen när det knackade på dörren. Fredrik vände sig om och såg förvånat på mig.

 

-Stella, varför är det fullt med bilder på dig och Justin Bieber här?

 

---

 

Vi hade nyss kommit fram till hotellet och jag skulle strax bege mig iväg hem för att ta det lugnt några dagar. Självklart hade jag velat stanna i Sverige men jag kan inte bara försvinna och dessutom hade jag inte varit hemma på ett bra tag.

Stella satt ute med de andra och väntade på att få säga hejdå till mig. ”Hur blir det nu?” tänkte jag. Min schema är fullproppat med jobb, intervjuer och sådant. Jag hittade inte en enda lucka först men jag var så beslutsam om att jag skulle träffa Stella igen och det snart! Sedan var den mitt framför ögonen på mig. Jag skulle kunna åka hit i flera dagar utan att någon skulle bry sig. Det var mina ”semesterdagar” och jag hade ännu inte bestämt vart jag skulle. Jag bestämde mig för att överraska Stella.
- Moshe, come here, sa jag till en av mina livvakter. Han var den som var närmst och det namn som jag fortast fick upp i huvudet. Han kom in och jag gav honom en vikt lapp där det på framsidan stod;

Open when I’m gone.

Och om man vek upp den kunde man läsa;

These couple of days has been wonderful, all thanks to you. I don’t want to leave at all, but i have to.
But, I will be back. Soon. Meet me in our secret place in two weeks from now.
And remember, I really like you.

- Make sure she gets this note but she have to open it at home. Han kollade allvarligt på mig men sa sedan okej och lämnade rummet. Jag längtade redan och kände hur mycket jag saknade Stella även fast hon bara var i rummet bredvid. Jag vet inte… Det var som att hon var så långt borta men ändå så nära och jag ville bara ta hennes händer, hålla hårt och aldrig släppa taget. Jag gillade henne verkligen. Allt hade gått så fort med det var det enda jag var säker på. Jag var kär i den här tjejen.

 

- Where’s Stella? Jag hade nyss packat klart alla mina saker.
- She left.
- She what?!
- Justin, Moshe försökte hålla i mig. She’s gone.
- Without saying goodbye?
- Maybe she didn’t want to. Jag förstod inte vad han menade. Jag sprang ut ur rummet men jag såg inte skymten av henne. Så lång tid hade jag inte packat.
- Hey, look man we got to go now. Scooter såg att jag var på väg att sticka precis som Stella gjort och påminde mig om att vi hade en tid att passa. 

- You talked to her, didn’t you? Moshe nickade.

Jag hade en Teori. Stella gick utan att ta farväl… för att det inte fanns något att ta farväl till. Jag skulle tillbaka och kanske ville hon spara den pinsamma stunden av tystnad och hur vi skulle bära oss åt när vi skiljdes åt? Jo, så måste det ha varit.

Jag hade längtat efter att äntligen fått komma hem och möta upp Ryan, en av mina närmsta vänner. Vi hade bestämt att han skulle komma till mig dagen då jag kom hem. Och som vi bestämt stod han och väntade.
- Hey!
- Heey! Vi kramade varandra och gick in.
- Dude, i’ve got to tell you something incredible! Hela historian rabblades upp.
- … So?
- So… I think I’m in love. I think I love her. Vad var det jag sa egentligen? No. I know. It’s just, I’ve never felt this way before. It’s hard to explain…
- Hey, I understand. But you have to look at it from a different perspective.
- What do you mean?
- She might not feel the same.  Han såg att jag blev sur.
- Do you really going to sit here and saying that she lied?
- No. No, that’s not what I meant. Just… Don’t expect too much.

 

Resten av dagarna mellan min resa tillbaka har blivit suddiga. Kanske berodde det på att allt som fanns i mina tankar var hon. Jag kunde inte sova utan att drömma om henne. Det var ingen dålig känsla, så missuppfatta mig inte. Som sagt, resten av dagarna var suddiga och det blev dags för mig att åka tillbaka. Denna gång följde bara Kenny med men jag bad honom att låta mig göra detta själv.

 

Jag kommer inte ihåg exakt hur, men jag tog mig till ladan. Klockan var bara halv fem så jag hade fortfarande lite tid på mig. Jag visste att Stella hade ljus i något skåp så jag rotade runt lite här och där och till sist hittade jag en hel del och jag placerade alla runt om i rummet och tände dem sedan. Klockan tickade men ingen dök upp. Vad hade jag förväntat mig egentligen? Jag lutade mig mot väggen och sjönk ner tills jag satt huk. Men tänk om… Tänk om hon glömt bort eller jag räknat fel? Tänk om hon tror att det är en dag kvar! Jag släkte alla ljus, rusade ut ur skogen som faktiskt var rätt kuslig, satte mig i bilen och slog in hennes adress på GPS:en som jag faktiskt hittade i bilen. Det var lite svårt att komma ihåg adressen till en början eftersom att Svenska innebar tre extra bokstäver och jag hade en tendens att blanda ihop dem.

 

Svängen innan jag kom in till hennes gata kändes underbar på något sätt. Ja, jag fick fjärilar i magen och blev faktiskt nervös. Varje ord, varenda rörelse var betydelsefull och jag ville verkligen inte sabba detta. Jag kom ihåg vilket hus hon bodde i även fast jag bara varit där i någon minut för att hämta henne. Jag kom ihåg varenda detalj med henne. Hon var så enastående, så vacker. Så… Unik. Inte många skulle kunna se mig utan att skrika eller gråta. Ren fakta, det är så det var. Men hon… hon behandlade mig som vilken kille som helst. Hon var beviset att jag inte bara var Justin Bieber. Jag var även bara en tonårskille. Jag älskade det. Jag var framme vid hennes dörr och knackade på.

 

---

Jag ber verkligen om ursäkt om ni förväntat er ett jättebra kapitel men ni anar inte hur svårt jag hade att skriva detta. Jag fick bara inte till det. Detta är i alla fall det som hände under tiden vi bara fått läsa om Stella. 

 

Vad tycker ni om det här?

Tidigare:

---

 

Det var en sådan natt där jag knappt fick någon sömn. Jag låg och vred mig men hur jag än gjorde hittade jag aldrig styrkan att somna. Kanske var det så att jag inte hittade viljan heller. Jag vet, det låter så patetiskt. Det är bara en kille. Jag försökte verkligen intala mig själv. Det är bara en förälskelse, det kommer gå över förr eller senare, men jag trodde inte på det. Jag litade inte på mig själv. Var det så här det kändes att vara kär? Jag vet inte, det var ju första gången för mig. 

Det andra som bekymrade mig den natten var det Hanna sa. Det här kommer du få ångra, Stella. Orden ekade i mitt huvud. Vad menade hon egentligen? Ångra vad? Att jag blivit vän med Fredrik? Att han, inte jag, han, försökte kyssa mig? Och det ledde till en tredje sak att bekymra sig över. Var jag inte självisk? Där låg jag i min säng och lät klockan ticka, timmarna gå och tyckte synd om mig själv. Hade jag kunnat hade jag gett mig själv en rejäl utskällning om att det finns viktigare saker i livet – och att se saker ur en annan synvinkel, ur någon annans perspektiv. Jag låg där i alla fall och bekymrade mig över att Fredrik – nästan – hade kysst mig. Jag låg där och undrade om det var fel på mig. Nästan alla jag kände skulle bli överlyckliga över att en kille försökt kyssa dem och att en kille var intresserad av dem. Men inte jag. Jag var ledsen. Jag ville skrika och slåss. Det betydde att han gillade mig. Det betydde att han inte såg på mig som en vän, vilket jag behövde att han gjorde. Helt plötsligt hade rummet fyllts av ljus från solstrålar och det knackade på dörren.

 

- Kom in, mumlade jag och märkte att mitt alarm stod och tjöt. Hade jag kanske sovit ändå? Men jag kände hur utmattad jag var och bestämde mig för att jag var vaken men omedveten om vad som hände i den ”riktiga” världen utanför mitt huvud.
- Stella? Fredrik klev in. Jag satte mig upp med ett ryck. Vad var klockan? Upp och hoppa, vi kommer för sent! Jag satt och läste av hans ansiktuttryck. Nej, inget var förändrat. Vi kunde åtminstone undvika gårdagens händelse för stunden men vi båda visste att någon gång behövde vi ta itu med det. Jag hade bara hoppats på att det inte skulle bli senare samma dag.

 

- Vad fin du är idag. Fredrik kollade på oss medan vi gick med raska steg mot skolan. Jag hade hoppat ur sängen, slängt på mig simpla kläder och satt upp håret i en enkel tofs och hoppat över sminket. Jag letade efter ironin i både tonfallet och i hans ansiktsuttryck men jag kunde inte hitta det. Var han allvarlig?
- Vadå var jag inte det igår eller? Jag försökte skämta bort det.
- Jo, det är klart. Men nu har du inget smink… Du är vacker, Stella. Jag blev tyst, på vilket sätt menade han? 
- Fredrik…  Jag stannade upp.  Vi är vänner. 
- Jag vet?
- Nej, vi är vänner. Bara vänner. Och det vill jag att vi ska fortsätta vara. Jag hade aldrig gjort det här förut, jag visste väl inte vad man skulle säga eller göra.
- Okej, det är lugnt. Vi kanske uppfattade saker fel bara.
- Precis. Jag puffade till honom med armen och vi fortsatte gå. Det gick förvånansvärt lätt och snart kändes det som vanligt igen.

 

- Så.. vem är han? Han kollade på mig som att han visste något.
- Vem? 
- Din kille. Eller din ’crush’?
- Å, ingen. Ingen alls. Han genomskådade min lögn. Jag undvek hans blick och gick snabbare, självklart hade han svårt att hänga med.

 

- Hanna då? Hon är väl söt?
- Jo… Men jag känner henne inte ju. Jag skrattade åt honom.
- Innan igår kände du inte mig heller.
- Du förstår vad jag menar…
- Ja. Jag kanske inte borde ha berättat något men jag kunde inte låta bli att hjälpa min bästa vän. Hon gillar dig i alla fall. Han blev tyst. Jag såg att han rodnade och även fast han kollade bort kunde jag se hans leende som verkade växa sig större och större för varje sekund som gick.

 

Väl inne i klassrummet märkte jag att allt inte stod rätt till. Allt kändes så stelt när jag gick från dörren till min plats. De flesta satt och viskade om mig. Jag kunde höra att de nämnde mitt namn och skrattade till hånfullt, de andra satt bara och glodde. Längst bak i klassrummet satt Hanna.

 

Jag kunde inte tyda hennes ansiktsuttryck. Sorgen, men ändå… kaxig? Läraren babblade på men jag lyssnade inte. Hela lektionen gick till att tänka på vad som nyss hänt. Egentligen tror jag inte att någon koncentrerade sig speciellt mycket den lektionen. Lite överallt i rummet hörde jag folk som skrattade åt mig. ”Patetiskt”, ”hon är ju helt sjuk” och ”Hon måste sluta leva i en bubbla och inse fakta” var några av orden jag fick fram i mitt huvud. De hade fått veta något om mig. Men vad? Sen såg jag. Det var ur Fredriks telefon. Ett mms med en bild på mig och Justin. Först undrade jag hur han kunde fått den eftersom han inte kände någon men jag insåg snart hur det låg till. Hanna.

***

- Stella, inte visste jag att du var så bra på photoshop! En av de ”coola” i klassen kom fram till mig. Du borde bli författare eller nåt, såna historier som du hittar på.Jag blev irriterad.
- Hittar på? 
- Ja, inte tror du väl själv på det där med att DU har träffat Justin Bieber? Lägg ner.De hade samlats runt om mig, nästan alla i klassen. 
- Kom igen, vi ser ju att du har klippt in dig själv!

 

Jag blev ledsen. Men inte för att de höll på. Jag struntade totalt i dem. Det var just det de pratade om. Varje sekund var redan svår som det var och så måste de dra upp allt och påminna mig. Jag hade glömt bort att jag skickat en bild till Hanna på mig och Justin när vi var i ladan. Och nu hade hon sagt till alla, men de hade inte trott henne. Men det var väl lika bra.

 

Visst är det konstigt? Även om jag var helt förkrossad så brydde jag mig. Jag skulle aldrig kunna säga det till någon. Media skulle förstöra honom totalt. Även om han förstört mig så kunde jag inte göra samma sak mot honom. Det känns som det var mycket större när det gällde honom. Då var det inte bara hans känslor som påverkades, utan hans rykte och kanske till och med karriär. Jag vet inte men jag vågade inte riskera det.

 

Jag trängde mig förbi dem och höll sedan låg profil resten av skoldagen. Fredrik hängde lite med killarna och Hanna såg jag inte skymten av idag heller. Lika bra det. Jag var så besviken på henne. Det jag gjorde var inte medvetet men hon… Nej. Jag kunde tydligen inte lita på att något jag sa eller gjorde skulle stanna mellan oss två.

 

Fredrik följde med hem till mig efter skolan. Vi båda undvek att prata om det som hänt i skolan. Jag antar att han kanske inte tänkt på det eller hört allt, eftersom att han var nervös inför att börja i en ny klass och dessutom var han en av de som inte stod med när de frågade ut mig. Istället försökte jag glömma det så jag började prata om händelser från min barndom och Fredrik deltog aktivt i samtalet. Jag märkte hur tråkigt liv jag verkade ha jämfört med honom. Egentligen var hans liv inte så överdrivet intressant, men mitt verkade bara så tråkigt.

 

Det hann bli kväll och vi började bli uttråkade. Helt plötsligt tog Fredrik min mobil och frågade om jag hade något roligt i den. Jag försökte ta tillbaka den först men gav med mig snabbt. 
- Du får väl se efter, sa jag samtidigt som jag var på väg ut ur rummet och in på toaletten. Jag kom precis in i rummet igen när det knackade på dörren. Fredrik vände sig om och såg förvånat på mig.

 

-Stella, varför är det fullt med bilder på dig och Justin Bieber här?

---

Om ni bara visste hur nära slutet vi är... 

 

 

- Ursäkta röran, fredrik stängde igen ytterdörren efter oss. Vi flyttade in för fyra dagar sen. Han försökte komma med massa ursäkter om fler saker men jag avbröt honom.
- Fredrik, det är lugnt. Jag förstår. 

- Pratar jag för mycket? För det brukar jag alltid göra. En gång...
- Fredrik? Jag kollade på honom och skrattade åt honom. Jag såg att han rodnade för kinderna blev rosenröda men snart attackerade han mig. Han slog armarna i kors runt om mig och höll fast mig men jag var starkare än han trott och drog mig lätt undan. Jag började springa och han sprang efter. Jag förvånades över hur stort och luftigt han bodde medan vi sprang runt eftersom det aldrig verkade ta slut. Dock så sprang vi runt i olika rum men varje dörr ledde till ett nytt rum och ibland fanns det två dörrar så man kom in i ett rum man redan varit i. Jag kom fram till köket och såg hur köksdörren var öppen så jag sprang ut. Bara någon meter utanför dörren halkade jag till och i all hast snubblade fredrik över mig och skratt ur bådas munnar brast ut men vi blev snabbt avrbutna. 
- Men.. Vad gör ni här ute i kylan? Fredriks mamma stod och kollade förundrat på oss båda. Jag reste på mig, torkade bort lite smuts från byxorna samt händerna och skakade hand med henne. 
- Stella, jag bor tvärs över gatan och går i Fredriks klass. 
- Marlene. Och vad gör ni där nere på marken?

- Stella är så kort och därför bestämde jag mig för att se världen ur hennes synvinkel. Han kunde inte hålla sig för skratt men jag gav honom en arg blick fast det dröjde inte länge förrän leendet trängde sig förbi. 
- Nej, ni måste vara väldigt kyliga, kom in så får ni varsin filt och en kopp varm choklad! Det visade sig att Marlene var en sådan mamma som inte kunde låta bli att förmå sitt barn med ompysslingar, trots att han var 17 år. Men vi sa inte emot till en kopp varm choklad. Vi gick bort till vad jag hade förväntat mig skulle vara ett gammeldags piano men istället stod jag framför en svart flygel där locket stod halvt öppet. 
- Wow, den är fantastisk! Jag menar, det är något av det finaste pianot jag sett! Jag kan tänka mig att det såg ut som jag tappat hakan för det var så det kändes.
- Både mamma och pappa har spelat piano sen de var små så det är vid flygeln vi samlas och spelar fyrhändigt och ibland sexhändigt. Det är svårare, men det går. Fredrik förde mig fram till den avlånga bänken och placerar sig själv bredvid mig. Strax därpå kommer Marlene med två koppar fulla med grädde, marshmallows och kokhet choklad. Hon ställer sig bakom oss och lägger försiktigt på en stor och varm filt på våra ryggar. 
- Mm, Gud vad gott!
- Åh, vad glad jag blir! Jag har smällt lite mjölkchocklad och hällt i, men resten är mitt hemliga recept! 
- Mamma... Fredrik kollade på henne men jag kunde inte se hans blick. Någon sekund efter vände hon på klacken, mumlade något om att förbereda maten och försvann ur rummet som verkade vara avsett som ett musikrum. Där fanns både gitarrer i olika former, trummor, trumpeter och något instrument jag aldrig någonsin sett förut.
- Inte lite instrument ni har här. Jag kollade runt i rummet och fäste blicken på nya saker hela tiden, antalet instrument verkade inte ha ett stopp. 
- Hela vår släkt spelar. Det är det enda vi gör tillsammans nästan. Det går aldrig en dag utan att någon spelar något instrument. Det här rummet är det viktigaste och det enda som är helt klart i hela huset, allt annat är nerpackat i kartonger runt om i alla rum. Ska vi börja? Jag hade nästan glömt bort varför jag gått hem till honom. Okej, placera fingrarna här. Nej, här, bra. Så, nu har du gjort ett D. Han visade mig alla möjliga noter och ackord. Alla med enskilda små rörelser och namn som klon och fågeln beroende på hur handen formades. Plötsligt blev vi avbrutna.
- Stella, vill du äta här? Marlenes huvud lutades mot dörrkanten och för en sekund tyckte jag att hon såg kroppslös ut. Jag kollade på klockan och såg att den redan var kvart över sju och pappa hade noga sagt att middagen serverades klockan sju. 
- Tack, men nej tack. Pappa väntar. 
- Jag följer dig till dörren. Fredrik ställde sig upp och jag gick efter honom. Går vi tillsammans till skolan imorgon? 

- Ja visst. Jag var otroligt glad över hur snabbt vi blivit nära vänner. Precis innan jag skulle gå lutade sig Fredrik fram mot mina läppar men jag vek snabbt undan men fick ändå en puss på kinden.
- Hejdå... Sa jag snabbt och skyndade mig därifrån.

 

Varför gjorde han så? Varför ville han förstöra något så bra? 
- Så det är så man gör när man är kär? Jag snurrade runt ett varv men kunde inte se någon. Går till en annan och stoppar tungan rätt i halsen på honom? Hanna satt ihopsjunken på min veranda men ställde sig upp gick med raska steg mot mig.

- Riktigt så är det ju inte, var inte dum. Sa jag. 
- Men hur var det då? VA? Jag såg att Hannas ögon blev gråtfyllda och jag gick fram för att torka bort tåren som snart skulle glida ner för kinden men hon slog bort min arm. Nej! Tro inte att du kan såra mig och sedan vara den som torkar mina tårar. Du har orsakat dem!

- Jag förstår inte vad du menar? Är det för att jag är kompis med Fredrik så har du ingenting att vara arg över! För det första är han inte din egendom, du känner honom inte ens och för det andra så har jag rätt att vara med vem jag vill! Om det så skulle vara något mellan honom och mig så har du ingenting med saken att göra!

Hanna kollade inte ens på mig längre. Vi stod där i flera minuter innan någon rörde på sig. Hon kollade fortfarande inte på mig men log. Sedan vred hon lite på huvud för att få en klar syn på mig. Hon var helt ihålig men stod fortfarande och log. 
- Det här kommer du få ångra, Stella. Riktigt hårt. Sedan gick hon.
- Freak, tänkte jag och gick in.