Let's forget that this happened -

Ang nytt kapitel

Ibland skriver man en sak som förstör allting, som den senaste meningen på förra kapitlet. Har fortfarande inte kommit på vad som ska hända, om han ska bli sur eller inte. Jag hoppas ni förstår och inte blir sura. <3

Skolan tar över

I somras när jag började skriva så flöt det på rätt bra, men sen skolan började har jag inte riktigt haft tid. Går första året på gymnasiet och riskerar att få F i matte så jag måste ta tag i det plus andra saker som händer som gör mig sjukt stressad och ger mig ångest. Jag skriver bara detta för att be er ha lite överseende. Skolan går faktiskt först. Dessutom är det ju där jag lär mig att skriva bättre. Sen är det ju också att man inte alltid kan skriva. Det krävs motivering och något att inspireras av. Jag vägrar sätta mig ner och tvinga mig själv att skriva ett kapitel om jag vet att det ändå inte blir bra. Tro mig, det finns sådana dagar. Men ni som läst så här långt, jag har en fråga till er;
När denna är slut, vill ni läsa en till? Jag har två storys "på lager" i mitt huvud, så det är bara att sätta igång att skriva.

Inget inlägg därför....

Idag är min födelsedag så tänkte fira den. Skriver i veckan ;) Kom med förslag om vad Justin och Fredrik kommer säga :)

CHAPTER 25 - Do you do this to a lot of girls?

Tidigare:

Svängen innan jag kom in till hennes gata kändes underbar på något sätt. Ja, jag fick fjärilar i magen och blev faktiskt nervös. Varje ord, varenda rörelse var betydelsefull och jag ville verkligen inte sabba detta. Jag kom ihåg vilket hus hon bodde i även fast jag bara varit där i någon minut för att hämta henne. Jag kom ihåg varenda detalj med henne. Hon var så enastående, så vacker. Så… Unik. Inte många skulle kunna se mig utan att skrika eller gråta. Ren fakta, det är så det var. Men hon… hon behandlade mig som vilken kille som helst. Hon var beviset att jag inte bara var Justin Bieber. Jag var även bara en tonårskille. Jag älskade det. Jag var framme vid hennes dörr och knackade på.

- Fredrik, började jag. Jag kan förklara...

- Gärna. Hur tänkte du börja? Egentligen förstod jag inte varför han blev så irriterad, det var ju inte så att han hade någonting med det att göra.

- Jo, det var så här... Jag pratade så fort jag kunde. Jag satt där och han kom och sen gick vi till ladan och sen åkte han.

- Va?
- Ja...

- Du är inte så bra på att förklara saker va? sedan hörde jag ännu en knackning. Jag stod stilla och visste inte vad jag skulle ta mig till.

- Ja, men ska du bara stå där eller? Det knackar ju på dörren! Jag fick liv i mig och sprang ner. Jag var fortfarande väldigt chockad så när jag öppnade dörren tog det ett tag för hjärnan att förstå vem som stod bara en meter framför mig.

- Stella... jag smällde igen dörren så fort det gick upp för mig att Justin stod utanför min dörr. Vilken rätt hade han att komma till mitt hus och tro att han kunde göra allt bra igen? Jag gick med raska steg upp till mitt rum där Fredrik inte hade rört sig ur fläcken.

- Vänta här, sa jag men han såg inte ut att vilja gå någonstans. Jag gick till mitt skrivbord och plockade fram pengarna jag fått av Justins vakt. Jag märkte att Fredrik såg pengarna men jag försäkrade honom med att det inte var någonting. efter det sprang jag ner igen, öppnade dörren där han stod undrande, kastade ut pengarna på honom och smällde igen dörren, lutade mig mot den och sjönk ihop. Även fast jag var mer arg än ledsen kom tårarna.

- Stella? Are you crying? Man kunde höra hur han lutade sig mot dörren. Stella, please don't cry...

- I'm not! Röt jag.

- Come outside. Jag vet inte varför men när han bad mig göra något så löd jag som en liten hund. Jag ställde mig upp, torkade mig runt ögonen och gick ut. Justin satt på huk utanför men reste sig snabbt när han såg att jag kom ut. What's with all the money? Jag letade efter blickar i han ögon och leende på hans läppar som hånade mig, men jag hittade inga.
- Oh, don't act like you don't know.
- Know what? Jag kunde inte låta bli att skratta lite smått, hur korkad var han?

- Oh, so you didn't talked to Moshe about leaving me this money and pretend like this, us, never happened?
- No, I didn't... Jag ignorerade honom.

- Because I still remember you calling his name and him walking out of your room just to take me outside and ask me to leave. How could you do that?
- I didn't...

- Don't you know what that made me feel like? Like nothing, like... I don't know... You have no idea what I've been trough this couple of weeks! It's been like hell. No, It's been worse! How could you come here now? You're only making it worse!
- Stella. I didn't do any of that.

Justins perspektiv:

Jag var tvungen att upprepa min knackning innan jag fick någon respons. Ett tag där i slutet, innan Stella öppnade, trodde jag att hon inte heller var hemma och mina tankar om att något måste hänt henne plågade mig. Därför blev jag väldigt lättad när dörren öppnades och hon stod där, vackrare än vanligt. Eller vad hon verkligen det? Kanske hade jag varit borta från henne så länge att jag börjat glömma bort att en människa faktiskt kunde vara så vacker? Hon stod stilla i några sekunder och mina läppar formades automatiskt och mina lunger gav ifrån sig ljud och hennes namn flög ur min mun och jag svär, jag var den lyckligaste i världen. Stella fortsatte att bara stå där ytterliggare några sekunder innan hon helt plötsligt smällde igen dörren mitt framför ögonen på mig. Jag förstod ingenting.

Det dröjde en minut eller två innan hon öppnade dörren på nytt. Men denna gång var det bara för att kasta pengar på mig och sedan smälla igen dörren en gång till. Vad var det som pågick? Jag hann inte tänka så mycket på det eftersom att jag kunde höra genom ytterdörren att Stella grät. Det gjorde så ont i mig och jag lutade mig mot dörren och frågade vad som var fel och om hon grät men hon svarade med en arg ton att hon inte gjorde det. Jag bad henne komma ut, jag kunde inte stå ut med att hon var ledsen. Allt jag ville var att lägga armarna om henne och ge henne världens största kram och säga att allt skulle bli bra igen, men jag insåg att hon grät på grund av npgot jag gjort. Hur som helst så lyssnade hon på mig och kom ut. Eftersom att hennes mascara var överallt på hennes kinder och man kunde se hur hon torkat bort tårarna visste jag nu helt säkert att hon var riktigt ledsen. Pengarna hon kastat hade jag nu i handen och jag kunde inte låta bli att fråga vad det var med dem.

- Oh, don't act like you don't know, fick jag som svar, hennes röst var var hackig från att hon gråtit. Jag hade ingen aning om vad hon pratade om.
- Know what? Jag var helt förvirrad och hon började skratta åt mig. Hon berättade att Moshe lämnat pengar till henne i hotellrummet för att hon skulle glömma att allt hänt. Det måste vara ett missförstånd. Jag försökte förklara att jag inte hade bett honom göra det men hon ignorerade mig och fortsatte skälla ut mig. Hon berättade att han hade tagit med henne utanför hotellrummet för att be henne gå. Jag försökte än en gång förklara att jag inte hade varit medveten om detta men hon lyssnade fortfarande inte på mig. Hon började förklara hur hon känt de senaste veckorna och berättade att jag inte borde ha kommit och att jag bara gjorde allt värre så jag försökte på nytt att förklara mig och denna gång verkade hon lyssna på mig.

- Stella, I didn't do any of that.

Stellas perspektiv:
Jag förstod ingenting. Justin sa att han inte hade gjort detta mot mig, men kunde jag lita på honom? Jag hade ju inte drömt mig igenom de senaste veckorna.

- Do you do this to a lot of girls? Jag var tvungen att fråga.

- What?!

- You know, ask them out, make them fall in love with you and then just leave?
- No! And that's not what happened. If it was, do you really think I would be here right now?

- Then why did this happened?

- All Moshe gave you was a note I wrote to you saying that I'll be in our secret place today. I waited for hours but you didn't show up.
- What note?
- Oh, please don't tell me he never gave it to you... Han satte händerna för ansiktet och skakade på huvudet.

- No, he gave me all this money!
- I'm so sorry about that, if I'd known I would've run after you.

- Well, why didn't you? You must have wondered why I left...

- He told me that you did'nt want to say goodbye and I respected your choice.

- But it wasn't my choice.

- I know that now. I'm so sorry Stella... Vi båda blev tysta och jag kände hur glädjen spreds i hela kroppen. So... You're in love with me? Frågade han med ett leende. Jag blev generad och alldeles knäsvag samtidigt som jag kollade ner i marken. Jag kände hur hans hand rörde mitt ansikte och jag kollade upp. Hans ansikte var några centimeter ifrån mig och jag slöt ögonen och han lutade sig mot mig den sista biten kvar till mina läppar och kysste mig.

- How could I not be? Fick jag fram mellan de många kyssar vi bytte med varandra. Han kramade om mig och jag kände hans varma kropp och blev bara gladare och gladare, jag trodde att jag skulle spricka. Allt jag känt under tiden vi varit ifrån varandra var som bortblåsta. Allt var värt det. Kyssarna tog slut och Justin kollade in i mig samtidigt som jag hade armarna runt hans hals.
- I love you, Stella. Och precis när jag skulle säga 'I love you too' blev vi avbrutna.

- Vad är det som händer? Sa Fredrik.

Long time no seen!

Förlåt för den eviga väntan, verkligen. Trodde att det här var det näst sista kapitlet men med tanke på den sista raden så lär det ju bli lite fler.
Jag lovar er att nästa kapitel inte kommer ta så här lång tid att få ihop!