Let's forget that this happened

Jag stod och stirrade rakt fram i en halv minut tills portvakten pratade med mig igen. 
- Vadå inte komma in? Jag har betalat 2000 kr för biljetten! Försökte jag utan att lyckas få honom att tro på mig.

- Tyvärr, jag vet inte om du ljuger eller om du faktiskt gjort bort dig när du köpt en falsk biljett. Det finns ingenting jag kan göra åt saken. Du får stiga ur kön och låta de andra komma in. 

Jag ville inte ge mig först. Det här var ju vad jag hade drömt om, vad jag hade väntat på i 9 månader drygt. Jag visste att det var för bra för att vara sant, innerst inne. Jag fick ju skylla mig själv...

 

Till slut gick jag därifrån. Men jag gick inte hem. Jag tänkte inte bara gå därifrån efter all väntan och dessutom var jag för ledsen, jag ville inte att någon skulle se mig så som jag såg ut. Jag gick runt ett tag tills jag kom fram till en liten gränd där inte en enda kotte var. Perfekt. Jag satte mig mot en vägg och hade egentligen inte en aning om vart jag var. Jag började tänka på hur viktigt det ändå var för mig att träffa Justin. Helt ärligt så trodde jag inte att en enda person kunde ha en så stor påverkan på mitt liv. Mitt i allt så fick jag ett sms från Hanna som löd:

 

 

Där inne.. Där så många nu stod och satt och kollade och lyssnade på en av världens största artister och här satt jag utanför och grät. Jag kände mig patetisk. Jag hade kunnat göra så mycket mer för att sedan ha en äkta biljett. Jag borde ha krävt ett kvitto eller bara ett äktighetsbevis. Jag hade kunnat vänta tills VIP-biljetterna släpptes för det fanns för samma pris. Men hur skulle jag kunna veta att de skulle släppas senare? Jag bokstavligt bröt ihop. Jag satt med huvudet i knäna och händerna runt. Jag struntade i hur kallt det var och att jag bara hade en klänning på mig utan tjocktröja. Jag struntade i hur mycket klockan blev och att det sedan gick förbi flera tonåringar 20 meter bort från där jag satt. Sedan började jag tänka; Nu är den slut. Jag har verkligen missat den.

 

På något sett hade jag missat helt att bara två meter framför mig var det en dörr och på dörren stod det GLOBEN med stora bokstäver och helt plötsligt öppnades den. Jag orkade inte bry mig till en början och rörde mig inte ur fläcken. Jag var ledsen, ingen kunde ändra på det, trodde jag tills jag hörde en välbekant röst.

 

---

 Förlåt för ett kortare kapitel än vanligt, men har inte så mycket tid över ikväll!

 

bilden blev lite stor, jag vet men kunde inte få den mindre..

 

Det är så här att jag imorgon åker ut på landet vilket betyder dålig mottagning, alltså segt internet och det tar längre tid att publicera kapitel 5 osv. Men får jag över 10 kommentarer på detta kapitel kommer jag sätta mig ner och verkligen använda tiden väl till nästa kapitel, för jag vill inte offra flera timmar på något ni ändå inte uppskattar.Får jag inte 10 kommentarer den närmsta veckan så kan jag inte lova er att det kommer ett kapitel på en vecka för det är så länge jag blir borta. Hade 66 läsare efter första kapitlet så ni borde klara detta! 

 

Tack på förhand! :)